Mycket handlar om vårt bi-projekt. Och då är det inte sexuella preferenser jag har i åtanke.

För andra sommaren i följd låter Gubben och jag en del av tomtens gräsmattor bli till äng. Det är en bi-sak, men alls ingen bisak. Snarare ett angeläget projekt.

"Bina är livsviktiga för oss och för hela ekosystemet, men en tredjedel av våra vilda trädgårdsmästare håller på att försvinna. Det är inget vi kan vifta bort", skriver Naturskyddsföreningen i sitt upprop "Operation: Rädda bina".

Att så många av våra 270 vilda bisorter är på väg att försvinna beror på gifter, matbrist, ett förändrat landskap och klimatförändringar. 

Än sen, tänker någon. Vem bryr sig om lite mindre irriterande surr i luften? 

Faktum är att bibristen kan få allvarliga konsekvenser för både oss och den biologiska mångfalden. Vi är helt beroende av bin och andra insekters arbete.

Det är dem vi kan tacka för ungefär en tredjedel av den mat vi äter, den som kommer från grönsaker, frukter, bär och nötter som bin och humlor pollinerar. 

Bristen på vilda blommor är en av de största skälen till binas dramatiska minskning. Dem finns det mer av i ekologiska jordbruk, så att välja ekologiskt är en början.

Det finns mycket alla med en balkong och trädgård kan göra: 

Som att odla bivänliga blommor. Här går vissa vackra blommor som är förädlade för sin blomsterprakt, fyllda dahlior, hortensior och rosor, bort. Vackra men värdelösa ur bisynpunkt, eftersom de har förlorat sin pollen och nektar.

Som att låta en del av gräsmattan bli äng, gärna näringsfattig för fler blommor.

Som att sätta upp insektshotell.

Vi har väldigt mycket gräsmatta i Sverige som bara används till att klippa gräs på. Inga barn spelar fotboll på gräset hemma hos oss längre, det är outnyttjad mark. Så varför inte äng?

I början tyckte jag att hela tomten såg sjavig ut. Ovårdad och slarvig. Som om ingen bryr sig om den. Men det är ju precis tvärtom!

Allt handlar om tillvänjning och att genomlida omställningsfasen, där år ett är värst. Att stå bi helt enkelt. 

Nu har de förvildade gräsmattorna blivit vackra i mina ögon. Tittar och lyssnar man noga sjuder de av liv, vackra vildblommor, strån och insektssurr.

Det har gått så långt att jag tycker att stora, välansade gräsmattor är ledsamma. Livlösa vidder av tuktad grön asfalt där inget annat händer än att det kommer en gräsklippare farande då och då.

När de kunde ge livsutrymme för så mycket annat!