Att vara ägare till en gammal kåk från 1929 har fått ett nytt moment av spänning över sig. Särskilt om man har rörligt elpris och direktverkande el. Solpanelerna på sädesmagasinet har bidragit till vänliga elräkningar i sommar, men nu vänder det.

Räcker luftvärmepumpen i vinter eller ska elementen dras igång?

Räcker varma kläder eller behöver innerdörrar tas fram och rum stängas av?

Ska det friska i, så landets vindkraftverk jobbar? Ska solen alls skina före jul? 

Just nu meddelar Ekot att det blåser bra i Mellansverige, vilket i ett huj sänker kilowattpriset, som sedan kan rusa i höjden när som helst igen. Det är som att snurra runt i ett tombolahjul.

Elkrisen har gjort mig till barn på nytt. 

I den kåk jag växte upp i på vischan var det alltid kallt. Golven var täckta med många lager trasmattor. Det gick åt tröjor och varma tofflor.

Badade gjorde man någon gång i veckan. Däremellan tvättade man sig, morgon och kväll.

Telefonen fick bara användas för att bestämma tid för träff, inte till att sitta och småpladdra om ditten och datten.

När man lämnade ett rum släckte man lampan. Alltid.

Eländigt? Nä, inte alls.

Mycket sitter kvar i mina gener, inser jag nu.

Jag avskyr att prata i telefon och har aldrig förstått varför det ska lysa i en hel kåk med åtta-tio rum om de som bor där sitter framför en tv i ett av rummen. Snacka om att elda för grannarna.

Den forne stadsbon Gubben anammade snabbt nyordningen. Det eldas i vedspis och kakelugnar. Elementen ska under inga omständigheter på. Vissa klagar, men vi har tröjor och tofflor till ett kompani. När det en morgon i vintras var 14 grader i köket sa jag faktiskt ifrån.

Gubbens dagliga morgondusch består dock. Den tar å andra sidan inte mer än 20 sekunder.

Vi är vanedjur. När jag besöker hem med över 20 grader får jag gå ut och lufta mig emellanåt. Är det en kåk med golvvärme överallt får jag lätt panik över att bli uppvärmd och liksom "tillagad" underifrån, som ett långkok, på ett ofrånkomligt vis.

Här har man alltså gått omkring och varit ett fossil från en svunnen och för yngre generationer okänd tid. 

En mossbelupen lortfia som lurar i mörka skrymslen.

Och så blir jag utnämnd till hjälte av ingen mindre än nationalekonomen och professorn John Hassler.

Han sa det klart och tydligt i P1 Morgon: Den som sänker sin inomhustemperatur, är sparsam med el och inte duschar i tid och otid är en SAMHÄLLSHJÄLTE.

Ha! Där åkte glorian på.