Vid sommarstugan i väst har vi en granne som heter Bert. Han är 83 år och har i alla år varit gift med sin Berit.

Vi har varit där och ätit ibland, alltid fantastiskt gott, och de har varit hos oss.

Sedan 2016 hade Berit blodcancer. I höstat lades hon in på sjukhus och på grund av covid var det bara Bert som fick besöka henne. Hennes mående kom inte som en chock för någon, men hennes stora sorg var att inte få ta farväl av barn och barnbarn.

Så skedde något av ett under. Plötsligt var alla hennes värden mycket bättre, hjärtsvikten gav med sig, och läkaren tyckte att hon skulle åka hem några dagar. Det var en onsdag i november. Alla nära kom till deras stuga för ett sista hejdå, en sista kram. 

På fredagen var hon död.

Nu sitter Bert hos oss och berättar om det förunderliga "tillfrisknandet" och hur fint slutet kändes.

Han själv har svårt att gå, benen är svullna, hjärtat krånglar, men han är den förnöjsamma sortens människa.

Medan vi pratar tänker jag att vi såklart ska bjuda in honom på middag en kväll. 

En 83-årig sjuk farbror äter säkert mest färdigmat, tänker jag, och hör mig säga:

"Vi ska bjuda dig på en finfin middag, Bert. Vad önskar du dig allra mest av allt?"

Han kliar sig i skägget, tar uppgiften på största allvar. Sitter tyst länge.

Gubben spär på:

"Det ska vara något du inte ätit på länge, men gått och längtat efter."

Genom mitt huvud far nu gamla klassiker som stekt fläsk med löksås, kåldolmar, köttbullar, Jansson, rotmos och fläsklägg, ärtsoppa, kalops, fläskpannkaka . . .

Gubbröra till förrätt, rabarberpaj till efterrätt. Vi ska nog kunna göra honom nöjd.

"Nu vet jag!" säger Bert. "Sprängd anka. Men det innebär ju egentligen bara att ankan är rimmad i saltlake före tillagningen."

Mer tappade hakor än min och Gubbens får man leta efter. Bert ser våra fågelholksmunnar och säger "det är alltid jag som lagat maten hemma. Det visste ni inte, va?"

När vi inte omedelbart brister ut i ett "javisst, ska du få sprängd anka!", funderar han vidare en stund och säger:

"Men torskkind är också gott. Det var länge sedan jag lagade. Det krävs en stor havstorsk förstås, för att få ut en fin kind. Påminner lite om pilgrimsmussla".

Till slut enas vi om isterband och dillstuvad potatis. "Det är gott, bara man gör potatisen på rätt sätt", säger Bert, vilket omedelbart gör mig lite nervös.

Nåja, Östergötland har landets godaste isterband, och DET vet han inte än.