Han heter Björn och han är döende i ALS.
Denna avskyvärda sjukdom där nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör.
Där armar och ben sakta men säkert förlamas.
Där muskelförtviningen till slut påverkar förmågan att andas.
Den här mannen har levt ett annorlunda liv. Han hade en löftesrik karriär som ekonom. Var lyckad – men inte lycklig. Så han bröt upp, sade upp sig och gav bort allt han ägde.
I 17 år levde han som buddhistisk skogsmunk i bland annat Thailand innan han kom tillbaka till Sverige, var arbetslös och blev deprimerad, men upptäckte att många ville höra hans livsberättelse.
Så han började föreläsa och skrev förra året boken "Jag kan ha fel".
Det är den snällaste bok jag läst. Men den är också rolig, som då Björn beskriver hur han, när han ska lära sig meditera där i munkklostret, fokuserar på precis allt utom det han ska, det vill säga sina andetag. Som hur man skulle kunna pimpa den trista klostermaten.
Snäll därför att den tröstar dig som läser den. För dina mindre lyckade livsval och tillkortakommanden. Han lär dig hur du slutar älta vissa saker. Hur du håller dig själv mer i handen och hur du kan få livet att kännas mer som en öppen hand, och mindre som en knuten näve.
Men aldrig, aldrig några pekpinnar. Det här är ingen förnumstig självhjälpsbok. Det är tankar och förvärvad visdom från hjärtat.
Björn fick sin diagnos 2018. Han sitter i rullstol nu, mår allt sämre.
I ett färskt Facebookinlägg finns en bild på honom där han har en kattunge i famnen, hans glädjekälla. Det ser ut som om någon lagt hans armar till rätta.
Han (eller en anhörig) skriver om hur ett människolivs enklaste kärlek kan vara den till ett djur.
Om hur vi med empatisk dödshjälp ger dem en smärtfri och värdig död den dag de lider och dess glädjekällor är borta.
Men också om hur vi förvägrar döende människor att slippa meningslöst lidande och låter dem dö, när det är det enda de vill och de dessutom förmår uttrycka det.
Om hur hela det svenska omsorgsmaskineriet överger dig när den sista glädjekällan, den sista värdigheten och den sista självständigheten rinner dig ur händerna.
Jag mådde så bra när jag läste hans bok. Den är som en varm famn och sätter fingret på vad som framstår som det allra viktigaste när allt går mot sitt slut.
I julhelgen ska jag läsa den igen.
God jul och ta hand om dig, kära läsare.
Njut av att du fortfarande kan röra dina armar – och andas.