Jag är sju år och sätter mig i bilens baksäte. Det gula radhuset försvinner ur backspegeln och familjen lämnar staden. Vi är på väg mot mormor och morfars gård på landet i Hycklinge. Vi ska fira jul i det stora vita huset med gröna knutar som fyllts av släktingar. Min familj ska sova i den lilla röda tomtestugan bredvid. Nu är den täckt av snö.

Mormor och morfar är mjölkbönder och jag brukar följa med ut i ladugården. Iakttar de stora högljudda korna med skräckblandad förtjusning. Undrar hur det skapas mjölk i kroppen med flera magar. Hur kan de ha det? Det räcker väl med en. Det luktar konstigt i ladugården. Så här luktar det inte hemma hos oss. Det närmaste är väl när pappa varit på toaletten.

Julafton är årets längsta dag, för klockan tickar långsammare. På gården i Hycklinge får man inte öppna paketen direkt efter Kalle Anka. Vi väntar tills mormor och morfar kommer tillbaka från ladugården och det känns som att de stannar i flera timmar. Jag vill ha mina paket nu (tänker en ung jag och framstår som bortskämda Dudley från Harry Potter).

Till slut öppnar vi paketen och plötslig önskar jag att dagen var längre. Nu är det slut på väntan och dags för lek. Men efter tomtegröten blir ögonlocken tunga och den röda stugans element har varit på hela dagen. När ljusen släcks somnar vi.

15 år senare sätter jag mig inte i bilens baksäte. Mormor och morfar, som inte är mjölkbönder längre, kommer inte få besök av släkten. I pandemin så är det tur att vi kan hålla kontakten på avstånd. Men nästa jul ska bli som vanligt. Då blir jag sju år igen.