Jag tänker på alla skjutningar och jag tänker på trygghet.

Jag tänker på det hemska i att vara lite rädd – eller åtminstone på sin vakt – varje gång man lämnar hemmet.

Jag skulle göra precis vad som helst för att slippa den känslan.

Säga upp mig. Lämna släkten. Sälja allt jag har. Flytta jättelångt bort. Ta vilket jobb som helst.

Många gör precis det.

Jag tänker på mammorna som gjort det, som flytt männens krig och som bor i de områden där det nu skjuts vilt mitt på dagen bland oskyldiga människor.

Jag tänker mer på mammorna än papporna. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att mödrars livslånga månande om, och oroande för, sina barn historiskt sett varit intensivare. Eller åtminstone är en oro som tycks tära mer på dem.

För att inte tala om mödrars benägenhet att skuldbelägga sig själva. Vad kunde jag ha gjort för att förhindra detta? Vilka tecken var det jag inte såg? Varför förstod jag inte?

Detta självplågeri.

Säkerhet definieras som den faktiska risken att utsättas för brott och olyckor, medan trygghet är vår upplevelse av säkerheten/risken. Känslan.

Jag har hört människor som undkommit oroshärdar säga att man lever mer här och nu, mer intensivt, när man är omgiven av presumtiva hot och faror. Att man lever mer fullt ut när livet när som helst kan ändas.

Det kan det förvisso alltid, var man än befinner sig, men omgiven av faror skulle känslan av att leva vara så mycket intensivare. 

Man kan höra samma argumentation från bergsklättrare, djuphavsdykare, ensamseglare, fallskärmshoppare och andra som gillar att utmana sig själva och ta stora risker. Testa sina yttersta gränser.

Hur den intensiva adrenalinkicken – och rädslan – ger en känsla av att leva mer.

Ok, då väljer jag gärna att leva lite mindre. Men känna mig trygg.

Och så tänker jag på mammorna. De som farit över halva klotet och lik förbannat inte kan känna trygghet. Som inget hellre vill än att slippa oroa sig för sina barn.

Jag intervjuade en gång en kvinna från Brasilien, Simone Novelli, som flyttat hit och förälskat sig i Sverige. Hon sa:

"Tänk dig att du som mamma – för första gången sedan ditt barn föddes – slipper känna oro. Slipper vara orolig för rån och annan brottslighet. Slipper vaka som en hök över ditt barn. Här kan min 12-åriga son cykla ned på stan och gå på bio med sina kompisar. I Brasilien måste vi skjutsa och sedan hämta barnen överallt. Ska de på bio måste en förälder vara med i salongen."

När intervjun gjordes? 

2017.