Att jobba med ord har sällan känts så fjuttigt som nu. 

Att orera om problem på hemmaplan och hetsa upp sig över petitesser ska vi inte tala om. 

Nu – när Ukraina brinner. 

Nu – när hundratusentals människor flyr med sina barn, ett älskat husdjur och en väska med fotoalbum. 

Nu – när de vid gränsen separeras från sina närmsta, eftersom alla män mellan 18 och 60 måste stanna kvar och strida i Ukraina. 

För allt annat blir ju bagateller i jämförelse. 

Krig pågår ständigt, men griper på djupaste allvar tag i en när det är i närheten och drabbar människor man till en del kan identifiera sig med och relatera till. 

2008 bilade Gubben genom Ukraina till Krim. Han hyrde rum av en gammal kvinna i orten Gammalsvenskby vid Dneprs strand. Den bebos av ättlingar till tvångsförflyttade estlandssvenskar. 

Generation efter generation lär sig svenska av de äldre. 

Kvinnan pratade en blandning av dal- och gutemål, bjöd på inlagd sill, syrad grädde och vodka. Rumsuthyrningen var enda möjligheten att få ihop till elräkningen.

Rysslands invasion kommer efter år av spirande glädje över de första stegen mot en fungerande demokrati och ett närmande mot väst. 

Nu drabbas ett hårt prövat – men stridbart – folk som i åtta år kämpat för sin självständighet, sedan Krimhalvön i strid med internationell rätt annekterades. 

Den ökade beredskapen i Sverige märks också hemma i vår trygga boning. 

Gubben är läkare (han var bland annat i Bosnien under kriget) och är reservofficer inom sin profession psykiatri. Häromdagen damp ett brev ned från ÖB om att han ska vara beredd, och vaksam inför avvikelser i sin omgivning. 

Han uppmanas bland annat att se över sina lösenord och att installera säkerhetsuppdateringar på telefon, dator och andra enheter så fort som möjligt.

Medan en familj – däst efter tacomiddagen – dimper ned i tv-soffan med godis och Mello flyr en annan för sitt liv, slits isär vid gränsen och vet inte om de någonsin återses.

Vet inte om de ska hitta mat eller tak över huvudet, var de alls ska ta vägen. 

Så ser världen alltid ut. 

Men ibland kryper det absurda och ofattbara i den verkligheten närmare inpå en. 

Paradoxen är att människor vid ondskefulla skeenden visar sina bästa sidor, också gentemot främlingar. Istället för att förlamas av oro och skräck omsätts känslorna i handling.

Vi skänker pengar, skickar kläder, öppnar våra hem och lägger det triviala åt sidan. 

Visar sann medmänsklighet.