Elbilar är på mångas läppar och alla tillverkare vill plötsligt vara med och slåss om nästa generation bilköpare. Det gör att man tar till säljargument som kanske inte alltid håller när man synar dem närmare. Försäljningsargument nummer ett är räckvidden, alltså hur långt man kan köra på en laddning. Men kan vi lita på tillverkarnas uppgifter eller är de lika uppblåsta som siffrorna för bränsleförbrukningen innan den standardiserades?
Amerikanska myndigheter har precis avslutat ett test med en serie elbilar. Det visade sig att ingen rullade så långt på batterier som tillverkarna hade lovat. En modell som skulle klara femton mil fick slut på strömmen och dog vid vägkanten efter bara halva sträckan. Den utlovade räckvidden fungerar nog bra på en testbana utan uppförsbackar och med alla elslukande funktioner avstängda. Men hur är det i den bittra verkligheten - vem vågar ta elbilen till Sälen på sportlovet och hur många övernattningar behövs det för att ladda batteriet mellan exempelvis Linköping och Sälen?
Att få slut på strömmen norr om Mora med noll mobiltäckning och fem mil till närmaste eluttag är ingen höjdare. Då behövs en satellittelefon och vilken biltillverkare blir först med detta som standard så man kan ringa efter hjälp? När den luftkylda folkvagnen kom på femtiotalet så gick skämtet om att hopprep borde ingå för att hålla värmen. Kanske är det dags att ta fram hopprepet och lovikavantarna. Inte för att värmen i elbilar är lika dålig som i folkan, men om strömmen ska räcka ända till Sälen gäller det att snåla med kilowatten. Nej, jag är inte alls negativ till elbilar, men jag vet hur långt det är mellan Sälen och Mora. Det visste Gustaf Wasa också - han tog skidorna!
Hänger ni med i listan över alla hjälpsystem som ska underlätta för oss förare? ATTC, DIS, DSA, EDC eller kanske EMT. Det är så krångligt att till och med de som säljer bilarna måste ha en fusklapp i fickan. En förkortning, ABS - Antilock Braking System, anser jag höra till de viktigaste. Det gör att vi kan tvärnita och ändå styra undan för ett barn eller en älg utan att hjulen låser sig. I dag är låsningsfria bromsar en självklarhet, liksom antisladdsystem, i nyare bilar. Men behöver vi verkligen alla de där andra?
Jag tänker på lamporna som blinkar och piper för att varna när jag har en bil i filen bredvid, radarn som bromsar automatiskt eller hjälpsystemet som gör att jag kan sitta med armarna i kors medan bilen fickparkerar utan min hjälp. I manualen står med rött att systemen inte tar över förarens ansvar utan att de enbart är till för att öka säkerheten. Men jag blir bara distraherad av lampor som blinkar och signaler som tjuter, vilket knappast höjer säkerheten.
Teknikfreaken inom mig tycker allt nytt är häftigt, men det sunda förnuftet säger något annat. Kan jag inte fickparkera utan avancerad elektronik som gör jobbet ska jag inte ha körkort och det är mitt ansvar att titta i sidospeglarna. I körskolan fick vi lära oss att vrida på huvudet och kolla att inget döljer sig snett bakom bilen. Det behövs absolut inga kameror som gör det jobbet. På något märkligt sätt håller vi på att förlora den där riktigt äkta körupplevelsen.
Men det finns sätt att slippa ifrån "blink och pip" - nämligen att köpa en riktigt exklusiv supersportbil. De allra dyraste modellerna har tillverkarna slopat hjälpsystemen och det är upp till föraren att hålla bilen på vägen. Det senaste som ska hjälpa oss är en varningslampa som blinkar och tjuter om man nickar till bakom ratten. Kanske är det bra, vad vet jag? Inom flyget vore systemet kanon. För ni läste väl om trafikpiloterna som somnade, flög trettio mil för långt och missade att landa det fullsatta planet. Det hade inte hänt med "blink och pip" i cockpit!
Laddat för diskussion
Det kom att ta exakt tjugo år från att jag körde den första elbilen i Japan till det stora genombrottet för den nya teknologin. Då, 1991, lät Nissan några få utvalda journalister under stort hemlighetsmakeri provköra olika eldrivna framtidsmodeller. Det började med att fabrikens egna testförare gav oss en teknisk genomgång. Nästa steg var att från passagerarplats uppleva den ljudlösa farkosten glida iväg. Först därefter var det grönt ljus för att själv trycka ner gasen.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
