Det är ingen hejd på kulten kring Linköpingsbon Anders Tegnell. Vår statsepidemiolog som står i tv och säger ungefär samma sak hela tiden: att kurvan fortsätter plana ut, att det är fruktansvärt att så många avlidit särskilt inom äldreomsorgen, att Folkhälsomyndigheten tittar på rekommendationer gällande munskydd, att vi måste hålla ut, hålla avstånd, tvätta händerna, skydda våra gamla och undvika folksamlingar.
Han gör det inte för att han längtar efter rampljus utan för att det ingår i hans jobb. Men som om det inte vore nog att ha en pandemi att brottas med tvingas han utstå en massa jönserier.
Han finns i serieteckningar.
Han finns intatuerad på människors armar och ben.
Han finns som vykort.
Han finns som glasunderlägg.
Han finns som t-shirt.
Han finns som "matkonst" i form av en risrätt.
Han finns som väska.
Han finns som tovad docka.
Och nu föreslås han stå staty i sin hemstad
Anders Tegnell själv har flera gånger gjort klart att det är kul med glada tillrop, men att han inte känner sig bekväm med uppmärksamhet som riktas mot hans person och helst avstår dylika manifestationer.
Såklart. Det är säkert härligt att vara föremål för omåttlig beundran och se sin nuna på allt ifrån hundmatskålar till tårtor, om man själv vill ha en sådan tillbedjan, annars bara en plåga.
Och tänk om det i framtiden visar sig att Folkhälsomyndigheten inte alls hade rätt virusstrategi, då ska han stå staty och ensam bära hundhuvudet för det i evinnerliga tider.
Anders Tegnell är statsepidemiolog – inte estradör. Läkare – inte ståuppkomiker. Han är en vanlig människa som jag såg äta glass utanför vår gemensamma mataffär och gå en vandringsled i min hemmasocken.
När jag var hos frissan utlovade en veckotidning allt om hans hemliga liv, bakom kulisserna. Allt om vem statsepidemiologen egentligen är. Det gick snabbt att ögna texten och det mest hårresande som tidningen lyckats gräva fram var att Tegnell gärna hemfaller åt – håll i er nu! – trädgårdsarbete.
Nämen, kan man tänka sig?! Vem i hela världen hade kunnat ana något sådant?!
Jag åker förbi Anders Tegnells hus när jag tar mig till jobbet. Jag brukar vinka lite, önska honom en trevlig dag och tänka att det står väl inte på förrän det ordnas guidade bussturer förbi hans hem.
Nu tycker jag att vi struntar i hur han klär sig, om hans hår står på ända och allt annat som inte har med hans uppdrag att göra. Håll avstånd och ge karl'n arbetsro.