– Jag vill börja med att ta en vikt, säger den stetoskopförsedda kvinnan.

– Han är nog lite för tjock, mumlar jag skamset med en ursäktande blick mot Gubben.

– Jag är nöjd om jag känner revbenen. Har du känt revbenen? undrar kvinnan.

– Eh, jag har nog inte tänkt på att känna efter just revbenen. Men jag har svårt att andas när han ligger på mig, så lite för tjock är han nog.

– Så han tycker om att ligga på dig?

– Han vill göra det stup i kvarten.

– Ja, såna är de. Har du lagt märke till om han äter mer nu på vintern?

– Absolut. Han småäter hela tiden och ligger mest på soffan, och så på mig då. Lämnar knappt kåken.

– Mmm, det är vanligt. Visst är han kastrerad?

– Självklart.

– Ok. Ta ut honom ur buren nu så får jag se.

Alice och Assar har varit på rundsmörjning hos veterinären. Gubben har länge beskyllt mig för att ge Assar för mycket mat. Påstått att kattfan är lismande och låtsas vara jättehungrig för att han vet att jag är lättlurad och har ett vekt djurhjärta.

När jag kommer ned i köket på morgnarna, en halvtimme efter Gubben, är synen alltid densamma.

Med stora blöta ögon sitter han vid den tomma skålen och ser ut som en katt som inte ätit på många, många dagar. Han jamar inte, svassar inte runt benen, yppar inte ett pip, men hans blick säger mer än tusen ord: det här är en katt som lider!

"Han har redan fått mat!", säger Gubben när jag står i begrepp att utfodra kraken. "Ja, men tydligen inte tillräckligt!" fräser jag som svar.

Dags för sanningens minut. Assar ska upp på vågen och familjefejden avgöras. Är Assar tjock eller inte? 

Vem ska få rätt? Jag, som haft katt i hela mitt liv eller han, stadsungen, som knappt sett en katt i sitt tidigare liv. En VM-final kunde inte vara mer nervkittlande.

Sekunder blir till minuter när vi väntar på vågens digitala dom. Nästan fem kilo. Oj. Har Gubben rätt?

– Jag känner revbenen fint. Det här är inte en tjock katt, men det är en väldigt stor katt, förkunnar veterinären.

Nu har Gubben bildat en pakt med Alice. Ger henne handskalade räkor när jag och Assar inte ser. Jag ser det i gröna påsen och känner det på hennes andedräkt. Så striden fortsätter på något vis. Oklart dock om vad.

PS. Apropå gravstenstexter fick jag ett mejl från Ola Neselius som på en resa till Estland 1989 såg en gravsten med inskriptionen "Rest in peas!" "Vila i frid" är vanligt, "Vila i ärtor" lite ovanligare. Man kan hoppas att det var en vegetarian.