De som skrivit håller med om att vi borde låta nära och kära veta hur vi vill ha vår begravning, om vi ska jordbegravas eller kremeras, var vi vill att stoffet ska ligga etc.

En läsare går ett steg längre och tycker att vi som lever i parrelationer också bör prata om hur det ska bli när en av oss blir svårt sjuk och ens livskamrat får ett tungt heltidsjobb med att ta hand om den andra, och leva i ständig oro för att vi ska råka illa ut. Så här skriver några av dem som hört av sig:

"Vi hade precis flyttat till vår drömvilla, ett seniorhus. Strax efter fick min sambo diagnosen blanddemens. I somras fick han även djupgående urinblåscancer vilket förvärrade allt. Prognosen är dålig och han är nu på ett särskilt boende, vilket är jäkligt sorgligt. En tröst i eländet är ändå att vi pratat om allt detta med att inte jobba ihjäl oss hemma, med hemtjänst, utan se till att man får det så bra det går med ett annat boende. Jag höll ut så länge det gick, men . . . "

"Det är underligt att många säger/tänker om jag dör istället för när jag dör. Att vara så förberedd det går i väntan på döden är i många fall en tröst när den väl kommer, vilket den gör för eller senare!"

"När min man dog för två år sedan visste jag och barnen precis hur han ville att vi skulle ordna avskedet, som blev fint och personligt. Nu har jag lämnat min villa, med allt vad det medför av döstädning. Jag gjorde som din mamma, fotade saker och ting så att barn och barnbarn kunde säga om de ville ha något. Det känns bra att få veta vad som haft något värde för dem under uppväxten. Jag säger som min gamle svärfar: Det känns bättre att ge med varm hand än med en kall."

"Döden är en naturlig del av livet. Är upprörda reaktioner ett symptom på att många blivit alltför urbaniserade? För mig som är uppvuxen på en bondgård var födslar och död ständigt närvarande." 

"Min älskade man sedan 47 år avled hastigt när han var 67 år. Han gick iväg till gymmet, föll ihop och dog omedelbart av en hjärtattack. Vi hade tidigare pratat om att vår aska skulle vara i minneslunden. Det var så självklart allting. Men vi hade ju inte trott att döden skulle komma så tidigt i livet."

"Rädslan för döden bör bearbetas och övervinnas, för ens eget bästa. Har arbetat inom vården i 40 år och tagit hand om avlidna människor, tvättat och klätt dem som de anhöriga eller de själva valt, lagt blommor på bröstet och tänt ljus inför avskedet. Jag har upplevt det som fint och vördnadsfullt. Man känner själen sväva i rummet och blir andäktig."

"Jag var allvarligt sjuk som 30-åring, med två små barn. Haft många tankar och förberett mig för döden, skrivit ned hur jag vill ha det och uppdaterat det flera gånger eftersom det gått 36 år sedan nu. Man får nya tankar och påverkas av livets gång. Men det är viktigt att vi pratar om och helst skriver ned hur vi vill ha det med begravning och viloplats, för de anhörigas skull."
 

"1963 satt jag på vår trappa och såg en lång svart bil köra förbi ute på vägen. Trots att jag bara var tre år minns jag att det kändes konstigt att jag inte fick följa efter den till kyrkan, för min pappa låg i den. 1965 var det dags igen. Då låg min 13-åriga bror i bilen. Jag ansågs vara för liten för att känna sorg, för att följa med på begravning. Det var så då. Barn ansågs inte förstå. Jag tror att barn förstår en hel del."