Gubben och jag fick två restplatser till Lerbäcks teater, en pärla utanför Askersund. En trerätters middag och ett morddrama i fyra akter stod på schemat.

Mannen bredvid mig är kort och lite rundlagd. 58 år och egen företagare. Mitt emot sitter hans särbo, 65 år och sliten efter ett långt yrkesliv inom äldreomsorgen.

Under förrätten börjar vi prata lite trevande. Jag är ju yrkesskadad, tänker att kvällen blir trevligare om vi lär känna våra bordsgrannar lite, så jag börjar ställa lite frågor.

– Jag hör att ni omnämner varandra som särbos, har ni kanske mötts nyligen? undrar jag.

– Ja, det är bara knappt två år sedan, men inte hade jag kunnat ana att han skulle börja relationen med att sova bort en hel sommar, säger kvinnan.

Jordärtskockssoppan med focaccia är uppäten och akt 1 av "Innersta rummet" tar sin början.

Fyra presumtiva mördare och det är publikens uppgift att under dryga tre timmar lista ut vem banemannen är.

Paus och varmrätt. Viltfärsbiff med kantareller.

– Men herregud. Vad hände? undrar jag.

– Jag fick covid för ett år sedan, i juni, svarar mannen. Jag tyckte inte att jag kände mig så dålig, men jag lades i en hjärt- och lungmaskin, så det var jag nog. När jag väcktes var sommaren över.

Akt tre och fyra på scenen rullar vidare. Välspelat och spännande, men mina tankar är hos mannen intill.

I 66 dygn låg han nedsövd. Nära och kära gavs inte mycket hopp.

– När jag väcktes kunde jag ingenting. Inte gå, inte greppa ett bestick, inte ta hand om mig. Jag fick stanna lika länge till på sjukhuset, för rehab.

Som sin egen grävmaskinist är han van att jobba 15–18 timmar om dagen.

Ännu ett år efter insjuknandet är han sjukskriven, kanske för gott? Han kan visserligen ta sig upp i grävaren nu, men efter tio minuter är han helt slut.

Hans stämband är förstörda, han är hes och hörseln har tagit stryk. Men han lever.

– Vilken är den påtagligaste förändringen?

– Jag skjuter inte upp saker. Jag har fått en andra chans och den tänker jag inte sumpa.

Det har mörknat. Vi säger hej då.

– Tack för ikväll. Lev loppan nu!

– Var så säker.

Ett fiktivt drama på scenen – ett verkligt på stolen bredvid mig. 

En fiktiv person som miste livet – en verklig som fick det tillbaka.

En förunderlig kväll.

Ps. Varmt tack till AM Lindman i Norrköping, Jan Cederlund i Vikingstad och AK Jonsson i Västervik som skickade mig handskrivna, fina brev efter min sentimentala krönika härom veckan.