På åttiotalet var kombin jättepoppis i staterna, främst bland mammor och äldre damer. Medan pappan i familjen körde en Camaro eller Mustang föll det på kvinnans lott att ratta en familjefraktare med plats för barn, hundar och veckoinköpen. Det gav herrgårdsvagnen en "tantstämpel" som är omöjlig att tvätta bort och inte ens prestigemärken som Audi, BMW och Mercedes har lyckats med bedriften.
"Nu ska alla ha stadsjeepar - XC60 säljer som sjutton och periodvis är det väntetid" säger Volvohandlaren i Miami. Att min V70 köptes som ny av honom för bara några år sedan förbättrar inte mitt förhandlingsläge. "Mitt tips är att sälja snabbt om du vill bli av med kombin" tillägger han och nickar mot min nästan nya Volvo som om det vore något katten släpat in bland stadsjeeparna på parkeringsplatsen. Han berättar att marknaden för "wagons" är helt död och att man slutat ta in V70.
"Den sista vi hade stod och samlade damm i över ett år innan vi skickade tillbaka den". Visst kan väl en fyrhjulsdriven SUV ha sina fördelar på is och snö, men knappast i "The Sunshine State" med 330 soldagar per år, vilket med andra ord kan jämföras med svensk sommar året runt och 200 mil till närmaste isfläck. Vill man synas kör man stadsjeep, även om det är till priset av sämre komfort, högre trösklar och irriterande däckbuller. Att synas är viktigt i villakvarteren och en stadsjeep signalerar framgång på samma sätt som en kombi visar att man är hopplöst ute.
När jag lämnar Volvohallen kan jag inte undgå alla generösa säljargument: livstids garanti, fria oljebyten, fri biltvätt och gratis lånebil när din Volvo står på verkstaden. Den frikostigheten har jag aldrig mött hos någon återförsäljare hemma i Sverige, men i USA är det en självklarhet om man ska vara med och slåss om kunderna.
Hur gick det då med min kombi? Jag annonserade på den amerikanska motsvarigheten till Blocket: V70 ? 2008 ? nyskick ? 2 000 mil på mätaren. På åtta veckor fick jag inte ett enda svar och Volvohandlaren hade rätt: modellen är iskall och här kan man med rätta snacka om hyllvärmare. Men så en kväll ringer det. "Hej, är Volvon kvar?" undrar en tjejröst på klingande göteborgska.
På bästa säljarmanér påstår jag att det är jättemånga som har ringt och att en spekulant ska komma och kolla bilen om en liten stund, men svenskan är klar över att hon ska ha bilen och en kvart senare ringer det på dörren. Med sig har hon sin amerikanske kille som inte är lika förtjust. Men för tjejen som åkt Volvo sedan barnsben hemma i Sverige är valet självklart. Speciellt eftersom flera i hennes familj jobbat med att skruva ihop bilarna på Hisingen. Hon strålar av lycka när hon sätter sig bakom ratten och kör i väg. Hennes mindre lycklige man viskar förtroligt till mig: "nästa gång är det jag som väljer och då blir det en stadsjeep till henne och en Corvette till mig".
Min osäljbara Volvo
Volvoförsäljaren vinkar avvärjande. "Jag kan omöjligt byta in din 2008:a. V70:n är död" tillägger han med eftertryck. För en svensk låter det som ett dåligt skämt - alla vet att Volvo V70 är en bästsäljare och är bilen som alla eftersträvar att äga. Men den sanningen gäller inte i bilens hemland USA. Här är kombin död och begraven. Det faktum att den rymmer en hel amerikansk familj och sväljer ungarnas fotbollsutrustning spelar ingen roll.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
