Det var i början av juli och första semesterveckan. Dottern och jag hade ridit långtur med islandshäst och övernattat på ett lantgårdshotell i Skåne. Det kunde inte bli bättre.

Det var då det började. Helt plötsligt. När jag borstade mig på morgonen lossnade mängder av hår. Jag rensade borsten, tryckte ihop håret och fick en knytnävsstor boll i näven.

Och så fortsatte det. Stora bollar hår morgon och kväll. Min hårtofs som förr hade samma omkrets som en femkrona, luggen undantagen, blev till ett lillfinger. 3/4 är väck. Minst.

Jag har lämnat 20 rör med blod, men ingen förklaring finns. 

Som jag gråtit. Som jag bävat för att gå till jobbet. Som jag velat gömma mig där hemma, snörvla med en katt i knät och slippa träffa en käft.

Vem hade kunnat ana att så mycket självkänsla och kvinnlighet satt i de där stråna? Att det är så stigmatiserande att se spegelbilden förändras varje dag?

Kunde jag inte ha fått bryta några ben istället för att bli en kvinnlig Skalle-Per, lika anskrämlig som mina ruggande höns som just nu byter fjäderdräkt?

Jag har tittat på löshår, peruker och turbaner. Provat sjalar och kepsar. Men min skalle är felbyggd för sjal, de bara kanar av. Och peruk när man alla redan är en masugnshet klimakteriekärring ...

Så hittade jag Facebookgruppen "Håravfall efter Covid-19?", vars medlemmar har gemensamt att de tre–fyra månader efter dokumenterad eller trolig covid börjat tappa sitt hår.

Fyra personer bland bekantas bekanta som haft covid har också drabbats.

Jag var ju sjuk på ett så märkligt sätt i början av mars. Inte förkyld, men sov i tio dygn, hade jätteont i kroppen, diarré och smakbortfall. Min egen husdoktor Gubben är säker på att det var covid, och flera av mina kolleger var också sjuka efter en stor jobbfest, precis före varningarna om folksamlingar.

Håravfallet fortsätter, men har minskat. Jag gråter inte lika mycket. Vissa dagar kan jag nästan tycka att jag är lite fin i mina hårarrangemang. De är en vanesak. Det gäller att ha perspektiv och det finns värre saker. Jag har inte cancer. 

I "spiltgång 2" som vi kallar min korridor på jobbet står inte hårsvallen som spön i backen. Det känns hemtamt att vara omgiven av skalliga karlar.

Och lite rätt i tiden ligger jag. Diadem lanseras som "höstens hetaste accessoar" och affärerna dignar av dem.

Det är första gången på 30 år som jag prickar in en modetrend, ta mig tusan.