Carl-Ingemar Perstad: När larmet går

Den militära ambulansen bestod av en folkabuss som mest brukades av oss soldater för att åka till gatuköket och köpa hamburgare. En dag skulle en kille med magplågor köras från övningsfältet in till Karolinska men folkan vägrade att starta - bensintanken var snustorr. Vår kompis vred sig otåligt i magplågor medan vi pytsade i soppa från en gammal reservdunk. Med rödljus och påslagna sirener gav vi järnet på E4:an mot huvudstaden. Men vår ambulans svarade inte på gasen utan ryckte och misstände.

Även i vanliga fall var den inget under av kraft, men i brådskan hade vi tagit fel dunk och fyllt tanken med diesel! Med gasen i botten gjorde folkabussen som bäst 60 och påslagen siren var bara löjligt eftersom vi snarast utgjorde ett hinder för den snabba motorvägstrafiken. Hur som helst - killen repade sig och skrevs ut morgonen efter. Vi erbjöd oss att hämta honom med ambulansen men han föredrog konstigt nog att ta taxi. Värst av allt för oss killar var att efter den dagen blev det slut på att använda ambulansen för våra privata kvällsturer.

När vi ringer 112 förväntar vi oss att ett akutsjukhus med den allra senaste medicinska utrustningen ska komma rullande och lite förenklat är det så ambulanssjukvården fungerar. Det krävs ofta både sköterskeutbildning och specialistkompetens, men inte alltför länge sedan så var körkort det enda kravet! Jobbet bestod av att snabbast möjligt transportera en sjuk eller skadad till akutmottagningen. Livräddande insatser på olycksplatsen, så kallad prehospital sjukvård, var något helt okänt.

Den populära amerikanska TV-serien ?Larmet går" fick den svenska ambulanssjukvården att framstå som hopplöst förlegad. Medan man i staterna hade specialistsköterskor i bilarna räckte det fortfarande med körkort i Sverige. Eftersom jag har haft förmånen att på nära håll följa hur man räddar liv i både Tyskland och USA beslöt jag mig att argumentera i TV för en liknande lösning här hemma. Vi hakade på ett ambulansteam i Los Angeles och högtalaren i ambulanshallen meddelar plötsligt: ?stort larm - man skjuten".

Våra kameramän följer den uttryckande ambulansen och jag sitter i framsätet. Adrenalinkicken är precis densamma som när jag körde den där militärambulansen i lumpen. Skillnaden är att vi nu har bensin i tanken och att det går rejält fortare. Feta jänkare och pyttiga japanbilar, alla styr de hjälpsamt in mot kanten när vi drar förbi. Men när jag ser den skottskadade och svårt blödande mannen på trottoaren inser jag allvaret.

Vi hör smällar runt bilen och uppmanas ta skydd men fattar inte först att det är skottlossning. Kamerorna dokumenterar hur två sjukvårdare lugnt och proffsigt med sina akutväskor och direktkontakt med läkare tar hand om den svårt skottskadade på trottoaren. Blödningen stoppas, dropp och smärtstillande ges innan vi lugnt kör honom till sjukhuset - och han överlever! Inslaget, som sändes i både Aktuellt och TrafikMagasinet, väckte stor debatt och redan samma år införde dåvarande socialministern Ingegerd Troedsson krav på sjukvårdsutbildning för ambulanspersonal. Det var första steget mot dagens ambulansproffs vars kompetens anses vara i topp även internationellt.

Med oddsen emot sig, i mörkret och kylan vid vägkanten gör dom samma livräddande insatser som läkarna inne på den upplysta och välutrustade akutmottagningen. Det senaste är att livräddarna måste utbildas i självförsvar och bära skottsäkra västar. Ambulanspersonal som överfalls och misshandlas har blivit en skrämmande och oacceptabel del av vardagen i vårt svenska samhälle.

Jag kan erkänna att jag fortfarande rusar till fönstret när jag hör en räddningsbil under utryckning och funderar hur det skulle vara om det var jag som satt bakom ratten. Samtidigt ägnar jag våra svenska ambulanssjukvårdare en tanke för deras ofta svåra jobb som räddar liv varje dag!