"Äsch, ålder är bara en siffra", hör man ideligen. Jag tror att det sägs som något tröstande, men mig irriterar det bara.
22-åringar kan vara både inskränkta och mossiga och 83-åringar få omgivningen att häpna när de plötsligt börjar hoppa bungyjump. Men det har ju mer med personlighet än ålder att göra.
Årsrikedom är dock ett tecken på lång livserfarenhet, som förhoppningsvis resulterat i insikter och klokskap.
Det är en sann lycka att jag i måndags fick fylla 60 år. Tänk så många som dör i förtid och aldrig får chansen att göra det!
När jag intervjuade familjeterapeut Madeleine Cocozza kom vi efteråt in på årsrikedom och hon sa:
"Många organisationer har allt att vinna på att de äldre tas tillvara, på att de unga anställda får en egen äldre och mer erfaren coach. Det är frustrerande att se hur många företag låter kunskap rinna iväg och gå förlorad."
Detta i en tid då man inom vissa branscher anses som för gammal redan vid 35.
Alltså: Ålder är inte alls BARA en siffra.
Kruxet med ett åldrande yttre är att det inte synkar med insidan. Inuti är jag alla mina åldrar, inte enkom den bedagade 60-åring omgivningen ser. Jag bär mitt levda liv inom mig och bakom mina rynkor är jag också:
8-åringen som just på sin 8-årsdag bestämde att siffran 8 för evigt skulle vara hennes lyckonummer eftersom livet aldrig hade varit härligare än just då.
14-åringen som började snatta för att bli accepterad i den nya skolan, då Sveriges största högstadium.
15-åringen som drack mellanöl, körde moppe utan hjälm, stack ut och tågluffade i Europa en månad och plankade in på konserter i Eskilstuna Parken Zoo.
18-åringen som hatade skolan, tog körkort, kände sig som den friaste i världen och fick bli lärling på lokaltidningen.
23-åringen som sa upp sitt fasta jobb och stack ut och reste jorden runt i åtta månader, blev kär och hamnade i . . . Mellerud.
27-åringen som utan att känna en käft fick jobb i Linköping.
32-åringen som väntade sitt första barn, fick havandeskapsförgiftning och akutsnittades i vecka 30. Min fågelunge vägde 1 375 gram, men läkarna bedyrade att det inte kunde hända igen om fadern var densamma.
35-åringen som (med samma man) fick havandeskapsförgiftning nummer två. Den här gången vägde fågelungen 1 045 gram och svävade i många månader mellan liv och död.
42-åringen som skilde sig, men bestämde sig för att bo kvar på gården på vischan. Det fick bära eller brista.
50-åringen som av en slump träffade mannen i sitt liv, blev upp över öronen förälskad och några år senare gifte sig.
I 60-årspresent gav jag mig en födelsedagspresent som jag började pytsa ut redan vid årsskiftet: Att bli ännu snällare mot mig själv. Hålla mig mer i handen. Gå ner till 60 procents arbetstid, med tre dagars jobb och fyra dagars ledigt. Äta bättre och dricka mindre rödvin. Att röra mig mer, huvudsakligen med sådant jag tycker är verkligt lustfyllt. Som långa promenader och ridning.
Jag har blivit gladare. Uppnått en bättre balans.
Slutligen har jag bestämt mig för att sluta färga håret. Vill det vara grått – låt det bli grått. Det känns snällt mot kroppen. Det kanske gör att jag ser äldre ut – so what?
Jag ska bära min årsrikedom med högt – och grått – huvud.
Det tycker jag att min kropp är värd, som är så tjänstvillig och som gett mig sex decennier.