Jag sov väldigt dåligt natten mellan torsdag och fredag förra veckan. Klockan 02.13 väcktes jag bryskt, trots både öronproppar och en dånande luftkonditioneringsapparat.

Bredvid mig låg Gubben och skrek som om han försökte väcka döda: "Nej, nej, nej!" vrålade han varpå jag ruskade liv i honom och följande märkliga dialog utspelade sig:

– Herregud människa, vakna! Du skriker ju som en stucken gris!

– Ja, jag blir så förbannad!

– På vad?

– Jag skulle ändra historien och skjuta Lenin, men pistolen klickade.

Vid frukosten kom det fler ingredienser från Gubbens svulstiga nattliga eskapader. 

"Det var 1917, Lenin var på genomresa och stannade till i Stockholm. Jag stod nedanför scenen klädd i mörka kläder och med en pistol i innerfickan. När Lenin skulle börja tala smög jag upp bakom en stor plastblomma för att skjuta honom i skallen. Men inte ett ljud hördes. Lenin tittade bara lojt på mig och jag tänkte att nej, nej, nej, där försvann min chans att ändra historien."

Själv kan jag drömma att jag typ glömmer att stänga om hönsen, men så slukar jag heller inte historiska böcker i Gubbens takt.

Tre favoriter är Herman Lindqvists "Mannerheim: marsken, masken, myten", Per T Ohlssons "1918" och Niklas natt och Dags "1793".

Men efter hans senaste pompösa dröm, som inte var den första i sitt slag, måste jag nog introducera lite annan litteratur, som inte förvandlar hemmets trygga vrå till historiska skådeplatser och blodiga slagfält

Jag tänker mig något mer måttfullt. Lite mer sansat och återhållsamt.

Vad tror ni om feelgood?

Istället för Peter Englunds "Slaget vid Poltava" lägger jag "Det lilla bageriet på strandpromenaden" (Jenny Colgan) , "Söta röda sommardrömmar" (Christoffer Holst), "Den lilla bokhandeln i Paris" (Nina George) eller kanske "Det lilla galleriet i solen" (Marie Sammeli) på nattduksbordet.

Det är förbluffande ofta ordet "lilla" förekommer, som om det opretentiösa inte nog kan markeras.

Kärlek, udda karaktärer, sköna miljöer och lyckliga slut. Vad tror ni om det?

Nätterna vore enklare om Gubben slutar försöka ändra historien och mörda.

Så mycket trevligare om han, medan han läser "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar" (Lucy Dillon), mitt i natten vaknar och entusiastiskt utbrister: "Ja, älskling! Vi öppnar ett litet hundpensionat!"

Så mycket smakfullare om han, medan han läser "Solsken och parmesan" (Christoffer Holst), nattetid vällustigt vrålar: "Ja! Vi lagar lite italienskt ikväll!"