Jag minns en del strama middagsbjudningar i mitt liv. Maten var säkert utsökt, men inramningen styltig. Jag blev allt tystare, tittade i smyg på klockan och längtade hem till min bok.
När ansträngningarna kring en måltid är för stora känner jag mig som nåt katten släpat in och vill bara därifrån.
Hemma på landet har vi en covidbubbla av umgänge med två par grannar. Vi spelar sjuan eller Texas hold'em. Eller bara babblar.
Kretsen har minskat på grund av att några par tillhör riskgrupper, men kan förhoppningsvis snart utökas igen.
Vi käkar hos varandra utan "turordning". Vi ses när andan faller på, och det gör den allt oftare. Ramlar in hos varandra. Ibland med en kvarts varsel. Ibland blir det trerätters, ibland korv med bröd, ibland mackor. Vi har inga fina kläder och inga presenter.
Jag har aldrig haft ett så okonstlat umgänge som nu och under pandemin har jag insett hur väldigt viktiga dessa människor är i mitt liv. Nu när man är hemma mest hela tiden.
I takt med att vänskapen har växt hjälper vi varandra med allt möjligt.
Kvinnorna i paren är från Minnesota i USA respektive Manilla i Filippinerna. Vanessa, som även bott i Venezuela, och Yeye, som även bott i Kina.
De är mycket yngre än jag och vi befinner oss i helt olika livsfaser. Vore det inte för att vi bor i samma socken – och älskar mat – hade vi aldrig mötts. Vi brukar skoja om att på landet kan man inte vara så nogräknad utan får umgås med dem man har gångavstånd till.
Att ta sig in till stan eller sova över hos folk är ju så bökigt.
Båda är fina matlagerskor. Så kom det sig att jag och Gubben förra veckan fick äta både filippinska lumpia, vårrullar med kryddstark köttfärsfyllning, och Venezuelas nationalrätt pabellón criollo, långkokt nötkött, svarta bönor och stekt matbanan.
Hos oss bjöds det älggryta och chili con carne.
På midsommarafton och på julafton hade vi knytis där sill och skinka fick sällskap av alla möjliga långväga maträtter.
Den enda regeln för detta umgänge har Gubben instiftat. Man går hem när man vill. Även om det råkar bli efter en timme. Dagsformen avgör och längden på umgänget är inget kvitto på hur trevligt man hade.
Ibland går vi hem parvis, lika ofta en och en. Vi bor ju nästgårds. Extra festligt blir det när vi är hos oss och kvällströtta Gubben plötsligt säger "Nä, nu är jag trött, men stanna ni. God natt!"
Och de stannar. Jag bara älskar't.