Kära Gubben!
Det här är en sådan där lapp på köksbordet som par brukar skriva till varandra. Men eftersom du alltid går upp före mig skriver jag den i tidningen istället.
Det blir inte så privat, men kanske gör offentlighetens ljus att varningen når fram bättre. Att leveranssättet i sig bidrar till något verkningsfullt, när du får omgivningens ögon på dig.
På det stora hela får man väl ändå säga att vi har det bra. Bra och kul. Ihop i åtta och ett halvt år. Gifta i fem. Sällan osams. Lagar trevliga middagar och allt det där. Har goda vänner. Gör små utflykter. Myser.
Men det finns en punkt där samvaron nästan dagligen skaver, där det fina vi byggt upp solkas. En lokal smitthärd, parallell med den globala coronapandemin.
Gud ska veta att jag försökt närma mig den här oroshärden många gånger. Försiktigt. Tassat på tå som katten kring het gröt.
Jag vill ju inte såra mer än nödvändigt. Inte så onödigt och oreparabelt split i hemmets hägn.
Taktiken har varit att på Folkhälsomyndighetsvis undvika en starkt stigande kurva med ett förödande crescendo.
Jag har försökt iaktta fysisk distansering tillsmitthärden. Plana ut kurvan för att landa mjukare längre fram och ha resurser kvar för ett utdraget förlopp.
Tänkt i termer av flockimmunitet som gagnar alla i huset. Grunnat över hur lång min inkubationstid är innan symtomen briserar och jag tvingas bära visir i det egna hemmet. Om det finns ett vaccin.
Tvättat händerna, spritat dem och nyst i armvecket för att minimera smittspridning. Tänkt att jag med tiden kanske utvecklar antikroppar mot min mans beteende.
Men nu går det inte längre. Jag lämnar den tysta diplomatin och går upp i stabsläge.
Det handlar om vårt kök. Närmare bestämt området kring diskbänken. För så här är det.
Det spelar ingen roll hur spisen glänser, hur urplockad diskmaskinen är eller hur nyskurat golvet är.
Ingenting spelar någon roll när du lägger de råtthuvuden som katten Alice lämnar på hallmattan I GRÖNA PÅSEN UPPE PÅ DISKBÄNKEN! (Den måste stå där eftersom vi har bor i ett gammalt hus och har möss under diskbänken).
Att nyvaken, när jag ska dricka vatten från kranen, möta ögonen på en råttskalle överst i gröna påsen, två decimeter från mitt eget ansikte, är vämjeligt. Vidrigt och vedervärdigt. Jag klarar det inte längre.
Än är jag inte riskgrupp, men du måste tänka på mitt hjärta. Och på husfriden. Ska vi säga så?
Puss!