Förr fanns en tilltro till den egna magkänslan och sunt förnuft. Idag matas vi med värdegrunder och råd om hur vi ska optimera våra liv med SÅ-RÅDEN.

Så får du sexlivet att blomstra. Så blir du mer harmonisk. Så slipper du droppsnopp. Så agerar du när ditt barn skriker "jag hatar dig". Så vet du om du har hittills okända sjukdomen.

Allt handlar om jag, mig och mitt. Våra så-råd-bägare har runnit över. För att inte tala om värdegrunds-bägaren.

Sen har vi TEKNIKEN. Unga föddes med den i näven, vi äldre har fått kämpa oss, från blyertspennas trygga raspande, till att bemästra en teknologi i ständig förändring, så att vi kan betala rockavgiften på konserten via Swish och QR-kod.

Det är svårt och frustrerande, för utan ett mobilt ID, QR-koder och appar kan man inte uträtta ett skit. Än mindre få igång tv:n hemma hos någon annan.

Ett annat skäl är SPRÅKET.

Om man under hela sin skoltid fått traggla skillnaden mellan de och dem, sin och hennes, före och innan, folk och människor, att det alltid heter "ETT slags" oavsett vad som kommer efter . . . och sedan praktiserat de färdigheterna i 50 år, ja då blir man lite matt av att det plötsligt inte är så noga hur man pratar eller skriver längre.

Inte ens journalister behärskar det som förr hörde till basala grundskolekunskaper.

Sånt svider, det får ni ändå begripa. I synnerhet när språkfelen ändrar den skrivna meningens innebörd. Klassikern är ju särskrivningsexemplet "Mörk hårig sjuk sköterska söker paj älskare".

För att inte tala om när studioreportern i P1 kontaktar en utrikeskorrespondent som står bland döda jordbävningsoffer med orden: "Hallå där, Sture Kvist, vår reporter på plats!"

En smula matta blir vi av att varje generation prompt ser som sin uppgift att UPPFINNA HJULET på nytt och vi vill helst skrika "men snälla, den organisationsmodellen testade vi både på 80-, 90, och 2010-talet och det gick åt skogen".

Men det gör vi inte, för vi är livrädda att bli kallade förändringsobenägen boomer, som tror att allt var bättre förr och inte hänger med i utvecklingen.

Vi minns dock Oscar Wildes ord: "Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting".

Ett annat kapitel är RESPEKT. Vi fick lära oss att man reser sig på bussen om det kommer in en äldre människa och att man behandlar gamla, inte med vördnad kanske, men åtminstone med respekt och artighet.

Varför? Ja, därför att de har levt länge, jobbat och slitit i hela sina liv och är gamla helt enkelt.

Nu får gamlingarna kliva ut i gatan för att fyra ungdomar vill fortsätta gå i bredd på trottoaren.

Dagens BARNUPPFOSTRAN, eller snarare brist på, är en ständig källa till förundran hos oss äldre. Förresten heter det inte barnuppfostran längre, det låter så hemskt tycker dagens unga föräldrar.

Nåväl, vi gamlingar har i många generationer haft idéer om hur man med kärlek, tid, rutiner och regler kan vägleda sin unge att klara livet och bli om inte älskad av alla, så åtminstone omtyckt och accepterad, av sin omgivning.

I brist på självutnämnda experter på nätet lärde vi oss av våra egna föräldrar, som hade lärt sig av sina. Samt litade på vår magkänsla.

Idag är våra metoder utdömda och många barn så odrägliga att man undrar om någon enda människa utanför den närmsta kretsen står ut med dem. 

Det där pratar vi gamlingar inte högt om. Vi har faktiskt viss självbevarelsedrift. Men vi pratar med varandra om det.

Slutligen är vi förbannade på KROPPEN. Den känns inte som förr och krånglar på olika sätt. Det gör oss förbannade, men mest ledsna. Livet rinner iväg.

Men det hjälper inte att beklaga sig över det, så jag försöker tänka tvärtom. "Älskade kropp, att du har gett mig så många år. Du är fantastisk!" 

Jag menar, väldigt många människor får ju inte bli ens 61.

Vet gamla bättre än unga? Om visst, ja. Om annat, nej.

Jag vill tro att varje generation står på den förra generationens axlar och därmed ser lite längre, lite vidare, och därför är lite klokare.

Dessutom: Det är roligare att vara glad än gnällig. Gnälliga människor suger musten ur en och risken om man låter gnället flöda fritt är att det en dag inte finns en enda själ som orkar umgås med en. Det vore ju förskräckligt.

Så jag kämpar på och försöker att inte fastna i gnällträsket.

Igår var det vintersolstånd och den mörkaste dagen på länge. Redan idag är det lite, lite ljusare. 

Och ljusare ska det bli!

Ha en fin jul, alla unga och gamla!