Carl-Ingemar Perstad: Oj, vilket äventyr!

Jag fäster ett skosnöre och sänker ner telefonen mot sanden. Med displayens mattgröna sken blir mobilen en ficklampa som lyser upp mina steg till vattenhålet. På morgonen när kamelerna ska "tankas upp" pekar beduinerna på spåren i sanden. Vi hade inte varit ensamma i jakten på vatten - flera feta ormar hade också lämnat avtryck efter sig.

Bilmässan i Dubai domineras helt av motorer med 8-, 10- eller 12-cylindrar och skottsäkra limousiner går det 13 på dussinet. Plötsligt tystnar surret i mässhallen, vi hör en trumpetfanfar, dörrarna slås upp och in skrider prinsen. Diskret svartklädda livvakter svärmar kring det kungliga följet och dessutom tio soldater med automatvapen. Journalisten inom mig vaknar: tänk att få en intervju med en arabisk prins. Informationschefen i det kungliga följet låter mig förstå att det inte kommer på fråga. "Det förekommer inte att journalister närmar sig prinsen" säger han strängt.

Men det här är kanske enda tillfället vi stöter på en prins i vitt "nattlinne" på en bilsalong i arabvärlden och jag gör tecken till min kameraman. Processionen rör sig snabbt av säkerhetsskäl och när den för ett ögonblick stannar upp hakar vi på. Vi lirkar oss fram mellan vakterna och innan någon hinner reagera sticker jag upp mikrofonen framför prinsens mun med frågan: "WhatŽs your opinion about Swedish cars, your excellence?" I samma sekund störtar vakterna fram och vi hör det metalliska ljudet från vapen som osäkras.

Men prinsens uppvaktning blir mer förvånad än förargad. Prinsen själv visar sig förtjust i svenska bilar och vi får en rejäl pratstund framför kameran. Det är först när hans adjutant viskar att processionen blir försenad som vi avbryter intervjun. Efter bugningar, artighetsbetygelser och ytterligare lovord kring svenska bilar drar följet vidare. Vi fann oss snabbt omringade - men inte av vakter utan av journalister från arabländerna. Ett TV-team uttalar sin beundran över vårt mod och säger att ingen någonsin ens kommit på tanken att våga närma sig prinsen. Vår fredliga kupp och prinsens svar på mina frågor var så intressanta att de återgavs i både radio och TV i Dubai samma kväll.

Dagen efter gjorde vi ett "hemma-hos-reportage" hos Mohammed Bin Sulayem som är arabvärldens ende rallymästare. Bland meriterna finns ett svenskt vinterrally eftersom hans dröm var att få byta sand mot snö. Mohammeds plånbok öppnade dörren till ett europeiskt stall och han kunde köra sitt enda rally i snö. Tja, till mål kom han aldrig eftersom snö och is satte käppar i hjulen. Det blev några etapper i en lånad rallyracer sedan lämnade han tillbaka bilen och tog sitt privatjet hem till Dubai. Efter en kopp te i hans exklusiva palats och utbyte av diverse artigheter visar han stolt upp sitt garage. En röd Porsche 959 är ögonstenen, men till vardags väljer han att ratta Ferrari.

När TV-inspelningen är avslutad undrar han om jag vill ta en sväng med honom i det senaste italienska fullblodet. Medveten om hur oartigt det hade varit att avböja denna ynnest tar jag plats i passagerarsätet. Mohammed vrider om nyckeln och med tjutande bakdäck samt bredsladd accelererar vi ut i storstadstrafiken. Jag trevar efter säkerhetsbältet, men Mohammed bryr sig inte om så världsliga ting. Han håller just på att sätta hastighetsrekord på en gata fylld av bilar, cyklar, åsnor och skolbussar. Det är sällan jag är rädd, men nu är jag livrädd!

I vansinniga 150 km/h kryssar vi fram och det är ett under att ingen stryker med. Vid rött bromsar han ner för att ta korsningen i 90. Inga regler gäller för Mohammed och det verkar som han vill säga: se hur bra jag kör, missen i svenska rallyt var bara en tillfällighet. Under tiden fartfantomen parkerar i garaget med ett halvdussin andra supersportbilar låter han mig förstå att polischefen i Dubai är hans bäste vän. Med den körstilen lär det behövas!