Tänkte på det när jag såg en dokusåpa där en kvinna, med uppriktig förvåning, gång på gång röstades ut av de övriga deltagarna. 

Hon som hade läst så många självhjälpsböcker, tränat sig till ett stenhårt pannben, ständig positivism och att vinka farväl till minsta negativa tanke.

Men hon var helt renons på övrigas reaktioner på beteendet. Helt utan förmåga att inse att hon uppfattades som maskinell och ointresserad av sina medtävlare.

Hon var där för att vinna, men eftersom dokusåpan också är ett socialt experiment – där det kvittar hur duktig du är i tävlingarna om inte övriga deltagare gillar dig – så sprack det.

Jag minns Satsa på dig själv-kampanjen i slutet av 70-talet.

En stor ideologisk aktion från Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, som väl ytterst syftade till att ersätta välfärdsstatens kollektiva förpliktelser med marknadens lovsång till individen.

1984 kom boken Älska dig själv – vägen till lycka på DINA villkor. Den blev en bibel för många, allt under mantrat "först när du älskar dig själv kan du älska andra".

Nej. Hon i dokusåpan är bara ett exempel på hur man till slut blir så självcentrerad att man inte ens märker hur omgivningen mår.

Sedan blev det karma i kubik, självhjälpsböcker, "finn din inre, sanna röst" och en lavin av självutnämnda gurus. Välmående blev en mångmiljardindustri med smått religiösa förtecken.

Det är kurser i jag, mig och mitt – alla dar i veckan. Minsta negativa tanke motas bort på vägen mot full frid i Nirvana. Halleluja.

Omgivningen kan få höra: "Så här vill jag att DU beter dig för att JAG ska må bra".

I värsta fall slår självupptagenheten, självförhärligandet och den överdrivna tron på den egna förmågan över i narcissism.

Istället för att vända sig inåt för att finna frid kanske fler ska vända sig utåt, se sin omvärld och få sitt perspektiv breddat på vad mående kan vara.

Ha andra i fokus ett tag. (Nej, det är inte detsamma som självutplåning!) 

Livet är en bergochdalbana. Den står bättre rustad att klara dalarna som inte förväntar sig att livet ska vara en evighetslång räkmacka. Eller att det är något fel på mig varje gång jag är rädd, osäker eller ledsen, när jag i själva verket bara är mänsklig.

Allt upprepar sig. 

Om Satsa på dig själv-kampanjen tänkte jag "något tokigt som inte kommer tillbaka".

Bara för att inse att det tokiga kom tillbaka, men i en ännu tokigare tappning.

Nytt avsnitt

Glennings gliringar, del 9: Jag vill ha ett kvinnoland på Biltema.