En del krönikor blir självuppfyllande. Den 7 mars i år, under rubriken "Fyll upp din skrattkista" skrev jag: "Minns att nästan alla misslyckanden med tiden blir minnen man skrattar åt. En riktigt usel semester, till exempel, är bra. På lång sikt."

Som om jag blivit ofrivilligt bönhörd fick den tvärsäkra tesen en väldigt brutal och plötslig prövning.

Den 13 mars skulle jag och Gubben åka och hälsa på vänner i Kapstaden i Sydafrika.

En resa planerad och emotsedd sedan länge. Sydafrika, så spännande och vackert.

Men långresan fick ställas in.

1,5 dygn innan planet skulle lyfta slumrade jag i tv-soffan. Reste mig tvärt för att gå på toaletten, fick ett blodtrycksfall, svimmade, föll handlöst i det nylagda trägolvet och landade med munnen först.

Resultat: hjärnskakning, en utslagen framtand och ett nylle som såg minst sagt misshandlat ut.

Världens bästa tandläkare Annica kontaktades. Eftersom den utslagna tanden var hel uppmanade hon Gubben att lägga den i en burk med mjölk och åka till akuten. Direkt.

Där väntade en proffsig käkkirurg och jag fick – återigen – uppleva vilken fantastisk sjukvård vi har i det här landet.

En timme efter att tanden farit ut satt den på plats igen. Med något cementaktigt, flera stygn och en provisorisk tandställning.

På operationsbritsen försöker jag tänka positivt:

Visserligen ser jag just nu ut som Katthults Kommandoran i käften, men det handlar trots allt bara om EN tand. Det finns ju unga hockeyproffs som får en puck i 150 kilometers hastighet över munnen och förlorar hela garnityret. Fast de har å andra sidan väldigt bra betalt för att bli tandlösa.

Om jag i fallet hade landat tre decimeter längre åt höger hade jag kraschat i marmorplattan framför öppna spisen och sannolikt slagit sönder massor av tänder.

Sydafrika finns kvar, vännerna därnere likaså.

Med lite tur så väljer min framtand att rota sig på nytt och jag slipper en stifttand.

Lite coolt är det allt med tandställning på en snart 60-årig tant.

Jag är redan gift.

När jag varit sjukskriven i 1,5 vecka drabbades jag av viss håglöshet. Att vara hemma från jobbet några dagar kan te sig lockande när man är frisk, men när man ofrivilligt blir hänvisad till hemmet i två veckor är det rätt trist. Särskilt som jag EGENTLIGEN skulle ha befunnit mig i Sydafrika och nu inte ens kunde ägna mig åt tröstätning.

I ett kärleksfullt försök att pigga upp mig lite bokade Gubben en 21-timmarskryssning med Birkabåten. Den som lägger till i Mariehamn på Åland några timmar och sedan vänder åter mot Stockholm.

Finfin hytt med bubbel i kylen, suverän middag, fotbehandling i båtens spa och jacuzzi under stjärnhimlen på övre däck.

Trevligt absolut, men så mycket Sydafrikakänsla var det ju inte.

Majestätiska giraffer och elefanter på den Sydafrikanska savannen blev hånfullt skränande skrattmåsar i Stockholms skärgård.

Så, ska man skratta eller gråta?

Skratta såklart.