Vi valde en Dodge Charger som är både längre, bredare och tyngre än "vår svenska" Volvo S80. Bakom ratten märks att det är ett tag sedan jag körde nya amerikanare och fördomarna kommer snabbt på skam. Många minns bilarna med överdrivet mjuk fjädring och total avsaknad av vägkänsla, styrservo som inte gav någon som helst körupplevelse och billiga plastreglage som snabbt föll i bitar.
Inget jänkegung
Charger representerar dock en ny generation USA-bilar och den som kan sin bilhistoria vet att modellen har sina rötter i sextiotalet. Jag konstaterar att Dodgen erbjuder en helt acceptabel vägkänsla och bakhjulsdrift som förhöjer körglädjen. Fjädringen är europeiskt medelmjuk och bilen sväljer ojämnheter utan att vara gungig. "Det är en snik-sexa, under huven, eller hur pappa?" Jag protesterar och konstaterar att 3,5-liters sexan är pigg och svarar fint på gasen, även om det inte kan jämföras med 5,7-liters Hemi V8:an i toppversionen. När vi rullar in till macken har vi ett snitt på strax under litern vid blandad körning. Vad vi slås av är bensinpriset, eller vad sägs om 4.50 kronor litern? Det är ju bara en tredjedel av vad vi betalar hemma. Med ett så lågt soppapris är det lätt att förstå varför det inte är någon rusning efter hybrider eller dieselbilar i staterna.
Clintan visar vägen
I SXT-utförande är Charger ingen best, även om fastbackprofilen signalerar muskelbil. Den är snarare en praktisk, jätterymlig och körglad glidarbil. Stolarna ger bra stöd och interiören bjuder på en fyrekrad ratt, djupt nedsänkta instrument samt mattpolerade aluminiumattribut som förhöjer kvalitetsintrycket. Detaljarbetet är klart bättre än i jämförbara amerikanska bilar jag tidigare kört, även om man har en bit kvar till vad vi är vana vid hemma. Landskapet har förändrats från skärgård längs Atlantkusten till skogar, höga berg och i de djupa dalgångarna forsar floder fram. Vårt mål är en av få täckta broar som byggdes på artonhundratalet och fortfarande är i bruk. Efter att ha sett filmen "Broarna i Madison County" som är en hyllad kärlekshistoria med Clint Eastwood och Meryl Streep vill jag uppleva en av dessa märkliga skapelser "live".
Oroväckande signaler
På håll liknar det en felplacerad röd jättelik lada och när vi kommer närmare ser vi hur den märkliga byggnaden binder samman byn på två sidor av floden. Jag kan förstå varför Clintan i sin roll som fotografen Robert Kinkaid imponerades över de märkliga skapelserna. "Varför har man tak och väggar på en bro" undrar grabben. Jo, utan tak ruttnar trävirket successivt efter tidens tand men sätter man tak på bron så ökar livslängden drastiskt. Dodge Charger är en trevlig bekantskap som visar att den amerikanska bilindustrin hittat upp på vägen igen efter ett flertal vurpor ner i diket. Frågan är bara vad händer nu när Chrysler-koncernen inlett ett samarbete med Fiat-koncernen? Det finns oroväckande signaler att Dodge Charger ska byta namn till Lancia i Europa. Kan du tänka dig en Lancia Charger HEMI? Nja, jag och många med mig hoppas att de duktiga bilbyggarna i Turin är mindre klåfingriga än så och låter muskelbilen få behålla sitt anrika namn!
Perstad cruisar i USA
Biluthyraren på flygplatsen i Boston gör en generös gest med armen mot raden av medelstora bilar och säger: "välj själv!" Blicken söker sig mot en USA-tillverkad Toyota Camry, men sonen protesterar bestämt. "När vi är i USA ska vi väl köra en riktig amerikanare" är hans kommentar och jag låter mig övertygas. Inte för att jag har något emot Camry men nu fastnar min blick på två grymma strålkastare och en ilsken look som får de andra bilarna verka mesigt snälla.
Foto:
