I den socken jag bor finns fler hjortar än människor.

De är överallt. På vägarna, på åkrarna, i människors trädgårdar, uppe på verandor mumsandes sommarblommor.

Många där jag bor har tröttnat på dem och barrikaderat sig bakom höga stängsel.

Inte Gubben och jag. Vår tomt är för stor och krånglig att sätta höga staket runt och jag tror att jag skulle få lite klaustrofobi. Jag vill inte känna att jag bor i ett fort, utan mer öppet och inbjudande.

Men det har sitt pris. För det är inte bara människor som känner sig inbjudna, traktens dovhjortar gör det också.

Dels är det lögn i helvete att odla något eftersom hjortarna sätter i sig allt. Det använder vi å andra sidan som ett argument för att slippa odla, vilket vi ändå (och tyvärr) inte är så intresserade av.

Trots tjogtals försök har jag aldrig känt någon "odlandets glädje", snarare odlandets ångest, när små spirande och ömt förgrodda stänglar segnar ihop och dör framför mina fötter för att jag glömt vattna dem, eller för att de blir attackerade av allehanda skadedjur.

Nej, odling ger mig bara ont i magen. Som att ge ett litet frö ett hopp och sedan inte kunna se till att det blev något liv alls, bara några få andetag.

Men det har ett pris för hälsan också, rättare sagt för sömnen, under oktober och delar av november.

Varje oktober förvandlas vår trädgård till ett horhus.

Pilska dovhjortar med gigantiska horn tar sikte på varsitt hörn i den stora trädgården.

Han som brölar mest och högst av alla har valt platsen exakt nedanför vårt sovrumsfönster för sina lockrop.

Timme ut och timme in kommer hindarna sättande och det blir en stund, inte av ren tystnad, men mer av ett flämtande. Sedan drar lockropen igång igen. Han blir aldrig nöjd verkar det som.

Jag ligger närmast fönstret. Gubbens snarkningar på min vänstra sida ter sig som en ljuv och sakta porlande vårbäck i jämförelse med hjortens avgrundsbröl, som får mig att vibrera, på min högra sida.

Att ha fönstret lite på glänt, som jag gillar, är inte att tänka på. Det är knappt att öronproppar hjälper heller.

Ibland blir jag så trött på honom, hjorten alltså, att jag öppnar fönstret och gapar ut i svarta natten:

"Håll klaffen, din gamla horbock! Jag ska upp halv sju och behöver sova! Lämna mig ifred!"

Han tystnar. Men bara för några sekunder.

Man får ju hoppas att det bara är hjortarna, och inte också grannarna, som hör mig.

Ny podd

I fredagens poddavsnitt: En nedtystad strumpskandal, Prylbesatta ungar och Mobilmarodörer. Bland annat. (Podden finns på din tidnings nyhetssajt, Spotify och Podcaster.)