Vägen västerut är sexfilig och spikrak. Enligt min trogna följeslagare, GPS:en, kommer det en svag kurva om 25 mil - så då gäller det att vara beredd! Tonåringen i baksätet håller kontakt med kompisarna med sin iPhone. Plötsligt tittar han upp och säger: "är det här verkligen en dinosauriebil som Sebastian påstår?" Jeepen hinner rulla en bit utan att jag fattar vad han pratar om.
En utdöende ras
Vadå dinosauriebil? Vi kör en en fullvuxen stadsjeep vid namn Jeep Commander. Visserligen väger den sjusitsiga giganten modiga 2.5 ton, är hög som en prärieskonare och har en HEMI-åtta på 330 hästkrafter under motorhuven. Men dinosauriebil, nej! Men vad killarna syftar på är att de bränsletörstiga jättebilarnas tid är förbi. Kanske har de en poäng med tanke på att Hummer har konkat och den sista Jeep Commandern har lämnat bandet i Detroit. Det gäller med andra ord att ta tillvara på varje mil bakom ratten i denna utdöende ras. Vid infarten till Sequoias nationalpark stoppas vi av parkvakterna. En plötslig snöstorm har gjort de smala vägarna i Klippiga bergen - the Rockies - förrädiska. Men vi har fyrhjulsdrift och släpps fram medan mindre lyckligt lottade får vända om eller hyra snökedjor. En billängd framför motorhuven tar sikten slut, väggen av dimma slukar allt och vi krypkör. Navigatorn ser serpentinkurvorna men jag ser ingenting.
Dansa i neon
Efter en stundtals dramatisk klättring når vi toppen och anar jätteträden indianerna betraktade som heliga. Vissa av sequoiaträden här var redan 500 år gamla när vår tideräkning började och de närmare 100 meter höga topparna är insvepta i dimma men omkretsen på 30 meter är nog så imponerande! Killarna skämtade om dinosauriebilar men det här kallar jag dinosaurieträd. Trots långa körpass blir jag inte trött - stolarna ger bra stöd, takhöjden är rejäl och vindbruset dämpat. Det är kväll och miljontals neonljus från spelhålan Las Vegas lyser upp öknen. Att hitta en parkeringsplats för vår arbetshäst, som nu är rejält skitig efter en strapatsrik dag i Klippiga bergen, visar sig svårt. Till slut ser jag en lucka mellan en Dodge Viper och en läcker Aston Martin Vantage. Men jag hinner inte låsa dörrarna innan en vakt kommer springandes. Det visar sig att vi parkerat framför lyxhotellet Caesars Palace och här tillåts bara stjärnornas mångmiljonbilar så vi visas ut medan en megalång limousine vinkas in.
Kulturmärkt jättemunk
Morgonen därpå inleds med biltvätt och tankning - till min förvåning har de 330 hästarna inte sörplat i sig mer än 1,3 liter i snitt. Hemma skulle jag få slanta upp en bit över tusenlappen för att fylla tanken, men i bilens förlovade hemland slutar notan på 350 kronor. Snön i bergen har bytts mot slösande sol när vi närmar oss Stilla havet och kustvägen mellan San Fransisco och Los Angeles, som är vårt mål. Naturscenerierna är helt underbara och det är lätt att förstå varför vägen är så populär i road movies från Hollywood.
På lång väg ser vi RandyŽs donuts, den världsberömda hörnkiosken med jättemunken på taket. Ända sedan femtiotalet har det här varit en samlingspunkt för dollargrin och killar med brylkräm i håret. Lördagskvällar ser det fortfarande ut som en scen ur filmen Grease och kiosken har blivit kulturmärkt. Om kalorifyllda degringar doppade i frityr kan anses vara kultur, då borde Jeep Commander ha en given plats på listan över utrotningshotade njutningsmedel!
Road trip genom USA
Vi har lämnat Miamis palmkantade avenyer och atlantens turkosfärgade vågor försvinner i backspegeln. Vi styr västerut mot Los Angeles och om solskensstatens bilpark dominerades av sportbilar, lyxkärror och extralånga limousiner är vi nu förflyttade till en annan verklighet. Utsikten genom framrutan bjuder på gigantiska husbilar, greyhoundbussar och motivlackerade trailers. Vad sägs om en road trip på 550 mil från kust till kust?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
