Ah, tänker ni. Hon har insett alltings mening under en pilgrimsfärd, hittat sig själv på ett tyst retreatläger eller börjat med avancerad yoga och finner numera full frid huvudstående.
Nja, min inre resa är mer handgriplig, kort och därtill extremt lokal. Den tog en knapp timme och det jag reste runt i var min knäled.
Jag har haft problem med höger knä i några år och önskar jag kunde säga att skadan orsakats av en heroisk insats av idrottslig karaktär, men så är tyvärr inte fallet.
Jag skadade det under den föga dramatiska aktiviteten blomsterplockning. Fråga mig inte hur eller varför, men mitt under liljekonvaljplockandet stöp jag bara och slog knät hårt i en rejäl sten.
Sjukgymnastik hjälpte en tid, men i september började det krångla igen.
Den första röntgen visade att det inte handlade om artros. Magnetröntgen visade att var en omfattande sprickbildning i inre menisken.
Jag blev sämre och sämre och förra veckan var det dags för en artroskopi, titthålsoperation, där man opereras via två små pyttesnitt i knät, under lokalbedövning.
Det bekymrade mig inte. Jag har sett Netflix-serien "The good doctor" och där är det mer bilder inifrån bukhålor än utanför och blodet sprutar åt alla håll.
Kan man säga att en operation var "jättekul"? Nåja, den här var det i alla fall. Intressant för att jag kunde följa allt på en skärm, kul därför att operationsteamet var så roligt.
Min vana trogen kunde jag inte hålla mun:
– Har du hittat något främmande föremål i ett knä någon gång, frågade jag ortoped Magnus Lundberg.
– Du menar typ ett kinesiskt microship? Nej, men titta här, du har ju något som ser ut som en liten sjöhäst i knät!
Han demonstrerade hur man kan spela lite dockteater med verktygen och tången förbyttes nu mot en glupsk Tyrannosaurus Rex som slukade 40 procent av min sargade menisk.
Jag har varit knä-pass-upp till Gubben i flera år. Först för att han hade så ont i dem, sedan för att han opererade dem, med evighetslång konvalescens. Nu är det pay-back-time och min tur att inhämta sympatier och uppassning
Jaja, jag vet att man ska belasta knät, inte bli någon soffpotatis, men ett tag till tänker jag utnyttja situationen och låta honom springa efter te och annat när jag ligger i tv-soffan.
Halta lite extra, bara lite, när han ser mig.
Jag ser det som välgörande mansarbete. Det tror jag hans knäproteser bara mår bra av.
Maka söker kaka – och den ska hämtas av make.
