Motreaktionerna kommer, oavsett vad det handlar om.
• Mode. Efter att ha tvingats klä oss som spädbarn i bleksiktiga rosa och blåa toner erbjuds vi nu illgröna byxor och chockorange blus som för tankarna till 70-talet.
Från att alla karlar skulle ha vita, bylsiga tubsockor upp på halva underbenet ska de nu inte ha några synliga strumpor alls, så att det mellan kostymbyxans nedre kant och skon lyser en halv decimeter torskblocksfärgad, bar hud.
• Barnuppfostran. Förr fick ungarna mer eller mindre sköta sig själva, och betedde de sig dumt fick de en rejäl åthutning och indragen veckopeng.
Nu kan de knappt utföra ens den enklaste handling utan en förälders vakande öga och uppmuntrande bekräftelse. När de är dumma i huvudet höjs inga röster utan man bemöter dem lågaffektivt och resonerar sig fram till en gemensam ståndpunkt.
• Ljud. Länge var tystnad något eftersträvansvärt. Nu vill många ha ljud i öronen dag som natt. Ljudböcker, poddar eller artificiellt "bekvämlighetsbrus", vitt eller brunt. Googla om du inte tror mig.
• Arbete. En tid var det "inne" att vara på gränsen till nervsammanbrott. Det visade att man var ambitiös. Jag minns en tid då det mest provocerande man kunde säga till sina kolleger var "Trevlig helg. Jag hann allt jag skulle den här veckan". En verkligt driftig person hann aldrig det man skulle.
Sedan kom en tid då alla brände ut sig och chefer anklagades för att inte vara tillräckligt lyhörda. De borde ha förstått att den "duktiga flickan" inte orkade med det hon sa sig orka med.
Nåväl. Snart finns inga duktiga flickor eller pojkar kvar.
Senaste trenden inom arbetslivet är "quiet quitting". Det handlar om att checka ut mentalt från sitt jobb och bara utföra ett absolut minimum av vad arbetsgivaren kräver. En tyst nedtrappning.
Som en backlash till "gå in i väggen"-eran tar en "quite quitter" avstånd från karriärsinriktad företagskultur, jobbar aldrig över eller utmärker sig på andra sätt.
Efter pandemin behöver ingen längre vara fysiskt närvarande på kontoret. Arbetsplatser och arbetstider har blivit något högst flytande.
Jag hör att de absolut skickligaste "quiet quitters" (företrädesvis konsulter och dylikt) faktiskt klarar av att ha tre heltidsanställningar. Samtidigt.
Tack gode gud att våra förfäder – de arma slitvargarna som inte hade annat val än att jobba för brödfödan tills de stupade – slipper höra det.
Podden
Glennings gliringar, avsnitt 22: Jag borde få sparken.