För fem år sedan skrev jag en krönika om hur folk beter sig i olika Facebookgrupper.
Ni vet vad jag menar. Här finns:
Lustigkurrar som medvetet missförstår och försöker göra sig "roliga" på trådskrivarens bekostnad.
Språkpoliser som fattar vad som menas, men inte kan låta bli att komma med grammatiska tillrättavisningar.
Porslinsfigurer som är mer lättkränkta än en bortpjoskad huskatt och har som livselixir att bli förnärmade av minsta lilla.
Människor som inte fattar ens den tydligaste ironin.
Besserwissrar som, oavsett ämne, prompt ska undervisa hela sin omgivning.
Dramaqueens som skriver "Jag orkar inte längre!" och får tjogvis med kommentarer av typen "Va, vad menar du?", "Hur ääär det, gumman?" när det visar sig handla om att soppåsen gick sönder i trapphuset, inte att hon stod med snaran om halsen.
Sedan har vi dem som berättar om sin fina pelargon, avslöjar att de unnat sig en mördegskaka på förmiddagen och visar 7 000 bilder på sina barnbarn, men det får man stå ut med. Man MÅSTE ju inte vara vän, även om man en gång i tiden bekräftade en väninbjudan, kanske med en förhoppning om aningen mer intressanta – och inte fullt så navelskådande – rapporter.
Facebook är som livet självt. Som vilket torg som helst. Här finns allt och det gäller att navigera med precision för att stå ut och inte bli knäpp i skallen av alla konstigheter.
Ett nytt fenomen har dykt upp på "gamlingarnas arena" Facebook, som jag mest använder i arbetet för att få tips och leta intervjupersoner, så jag svarar "ja" till dem som vill bli vän med mig. (Såvida det inte är en grånad änkling och fd marinofficer i USA. Hur många såna finns det egentligen? Miljoner!)
Nu har jag allt oftare sådana här konversationer på Messenger:
Okänd karl, men nybliven "vän": Du ser väldigt söt ut på din profilbild!
Jag: Tack. Jag är lyckligt gift och använder Facebook som ett arbetsredskap. (Och där tror man ju att polletten ska trilla ned...).
Karl'n: Kan du inte berätta lite om dig själv, vad du gör och så?
Jag: Det står ju i min profil och mina inlägg, som du har tillgång till.
Karl'n: Vad ska du göra idag, då?
Jag: Du! Jag har inte tid för snicksnack med okända människor. Jag använder som sagt Facebook som ett arbetsverktyg.
Karl'n: Du verkar vara en tjurig typ!
Jag: Hej då!
En skojfrisk kollega föreslog att jag skulle skriva: "Skicka en dickpic, annars är jag inte intresserad".
Men fullt så roligt ska vi nog inte ha.