Bussen till Göteborg är full och de flesta sitter med lurar, inkapslade i sina egna världar. Men fyra tonårskillar har något annat på gång. De ska gå på fotboll, vilket inte har undgått någon, de ropar, skrattar och busar med varandra. En av dem har uppenbarligt druckit en hel del trots att det bara är förmiddag.

Jag retar mig på att de tar sig den självklara rätten att störa oss andra. Men det som får mig att verkligen surna till är deras språk. De pratar om tjejer som de konsekvent kallar för ”fittor” eller ”horor”. Jag känner att jag borde prata allvar med dem men tvekar. Det brukar inte bli bra, min irritation lyser alltid igenom och blir mer provocerande än kontaktskapande. Så jag förblir sittande, en sur gubbe med säkerhetsbältet ordentligt fastspänt.

Anledningen till min ilska är att jag har träffat den här sortens killar tidigare, under ett oändligt antal raster på min barndoms skolgårdar. De som noggrant bevakade om någon kille föll utanför grabbighetens snäva ramar och såg till att vederbörande blev retad tills tårarna trillade. Skolgårdens kungar som fördrev tiden med att omringa någon tjej och ropa ”visa pattarna!” tills det var dags för tårar igen. Grabbarna som tog sig rätten att högljutt avgöra vilken tjej som var snygg och vem som var ful.

De var regenter i skolans rike och föreställde sig inte något annat än att de skulle gå ut i samhället som vinnare, de var ju svenskfödda män och därmed landets mest högtstående varelser. Det gick också bra för de flesta av dem, på den här tiden fanns det gott om jobb även för dem som inte orkade anstränga sig i skolan. Men jag undrar hur det gick för dem senare i livet. Forskningen visar att många män i min generation har begränsats av en så snäv mansroll att deras vuxna liv har blivit en känslomässig ökenvandring. De har sämre kontakt med sina barn än vad mammor har. Vid skilsmässor är det männen som blir isolerade och deprimerade. 17 procent av männen uppger att de inte har någon nära vän, enligt Statistiska centralbyrån.

Men nu är det 2019 och mycket har förändrats sedan skolgårdskungarnas glansdagar. Sverige blir sakta men säkert ett allt mer jämställt land. Utbildning är nödvändigt om man ska klara sig i samhället (det har kvinnorna förstått, de är nu i majoritet på nästan alla högre utbildningar). Allt fler män strävar efter att leva i jämställda förhållanden, de vill inte leva som sina fäder. Det som vissa kallar ”genusflum” är en frihetsrevolution för pojkar som nu har mycket större möjligheter att hitta sitt eget uttryck långt bortom grabbighetens sociala fängelse.

I ett sådant samhälle är unga män med dålig utbildning och gårdagens värderingar de stora förlorarna. En del av dem inser det och vrålar ut sin ilska på sociala medier. Hatet riktas inte bara mot feminister utan mot alla kvinnor som vågar ta plats i offentligheten. Men sorry, ni kan inte vrida tiden tillbaka.

Det handlar fäder och söner, tänker jag när vi rullar in i Göteborg. Män som fostrats in i en grabbig, känsloknapp maskulinitet står inför en svår uppgift när de själva blir pappor. Om de inte ska svika sina söner så måste de förbereda dem för livet i ett samhälle som ställer helt andra krav på män.