"Ännu en dag. Så underbart!"

"Morgonstund har guld i mund! Nu vill jag snabbt upp!"

"En orörd dag. Åh, vad jag längtar att fylla den!"

Ni kanske också har såna provocerande människor i er närhet.

Människor som fem sekunder efter uppvaknandet glatt studsar ur sängen och med full entusiasm tar sig an dagen.

Dit hör inte jag. Långt därifrån.

Jag funderar på om det är ärftligt. Mamma är likadan och min dotter också.

Medan de morgonpigga ses som driftiga och levnadsglada, ses vi med morgonångest som otacksamma slöfockar.

Under en period i livet arbetade min mamma morgonpasset på en radiostation. Klockan ringde 03.30.

Jag minns hur hon berättade att hon under en sekund hann tänka "åh, den som ändå fick somna in för evigt!"

Det låter hemskt, men jag måste erkänna att jag känner igen mig. Jag älskar att somna och avskyr att vakna!

När klockan ringer under vinterhalvåret, det är becksvart och kallt ute, så är jag under någon sekund beredd att göra nästan vad som helst för att få ligga kvar under duntäcket och sjunka in i sömn igen.

Sjukskriva mig, ringa till chefen och säga att bilen är paj... vad som helst.

Att snooza väckarklockan är ingen lösning. Då får jag ju uppleva samma plåga om och om igen.

Någon minut efter uppstigandet är den där längtan efter evig vila bortblåst. Det är okej att vara uppe.

Inte så att jag glädjerikt omfamnar den nya dagen, men ändå.

Prata vill jag dock inte göra på någon timme. 

Därför blir jag väldigt glad att höra komikern Henrik Dorsin: "Jag har ofta morgonångest som brukar ordna upp sig på kvällen”. 

Och dragshowartisten Christer Lindarw som undviker aktiviteter före klockan 12 på grund av sin trögstartade knopp och kropp.

Lars Norén har sagt: ”Jag är så liten när jag vaknar, ett litet barn som knappt förmår klä på sig själv."

Det är trösterikt att inte vara en ensam kraftlös krake med lång startsträcka.

I mitt nästa liv vill jag bli brunbjörn. Gosa in sig i ett ide under vintern ter sig som en alldeles underbar tillvaro.

Fram tills dess tröstar jag mig med att jag har en Gubbe som studsar upp i arla morgonväkt, oavsett om han är ledig eller ska jobba, tänder i vedspisen, hämtar in tidningen, matar djuren och kommer upp med en kopp kaffe till sin trumpna vålnad till hustru.

"Som gjord för den eviga vilan". Kanske inte optimalt att sätta på sitt cv...

Podden

Glennings gliringar, avsnitt 18: I Linköping stannar jag aldrig!