För att få intervjua en svensk vd krävs som regel bara ett telefonsamtal. Att försöka få en TV-intervju med en japansk företagschef är som att närma sig påven eller gud. På våra första propåer till högste chefen för Honda fick vi inte ens svar. Ett halvår senare låter en sekreterare hos "Hans Hondas Höghet" meddela att vi beviljas tio minuter. Reglerna täcker flera A4-sidor och frågorna vi önskar ställa ska lämnas skriftligt en månad i förväg. Det finns alltså ingen chans till något spontansnack eftersom det värsta som kan hända en japan är att bli svarslös och tappa ansiktet.
I Hondas glaspalats slussas vi till chefshissen förbi rader av vänligt bugande värdinnor. I turbofart rusar den upp till skyskrapans toppvåning och utsikten över tätbefolkade Tokyo är imponerande. På en kvart riggas TV-kamerorna och vi är klara för att möta mannen som gjort varumärket så framgångsrikt. Vi har en diskret uppvaktning i form av ett tiotal prydligt kostymklädda chefer. De tillhör den lilla skara som tillåts beträda toppvåningen i Hondas glasskrapa.
Jag bestämmer mig för ett toalettbesök. En av de svarta kostymerna visar vägen till chefens privata wc: rummet är stort som en tvåa och inkluderar allt som tänkas kan. Toastolen med alla slangar och konstiga munstycken påminner mig om en hembränningsapparat jag såg som tonåring i Hälsingland. Alla kranar, knappar och spakar har förklarande texter - på japanska! Efter väl förrättat ärende börjar letandet efter spolknappen. Jag trycker, för att sekunden senare träffas av en vass vattenstråle från slipsen ner till knäna. Det var knappen för stjärtspolningen jag hade fumlat på! Men i detta välutrustade badrum hittar jag en hårtork och kan en stund senare, till synes oberörd, gå in till mina kamrater.
"Var är muggen" frågar en av dem. Jag visar vägen och pekar hjälpsamt på "spolknappen!" En stund senare kommer fotografen tillbaka - blöt från topp till tå. Våra japanska värdar tittar genant åt ett annat håll och någon trollar fram en handduk. Vi är tydligen inte de första västerlänningarna som blivit spolade på Hondas framtidstoalett. När Mr Honda punktligt gör entré påminner raden av svarta kostymer om ett bugande sädesfält. Han svarade vänligt på frågorna och ler pliktskyldigt när jag överlämnar den obligatoriska gåvan - en dalahäst!
Under en intensiv vecka testar och provkör vi mängder av nya modeller. Men den mest intensiva fartupplevelsen har inget med bilar att göra. Vi åkte nämligen "Bullet Train" eller "Shinkansen" som de japanska höghastighetstågen heter. En hastighetsmätare infälld i väggen visar nästan F1-snabba 245 km/h och vad som imponerar mest är att vagnen inte skakar eller rister det allra minsta.
Sista kvällen ska vi äta typiskt japanskt och våra västerländska kläder byts mot kimono eller morgonrock som Christer Glenning föredrar att kalla utstyrseln. Restaurangen är så förnämlig att den saknar stolar och någon har kapat av bordsbenen! Vrålhungriga efter en lång dag på testbanan krånglar vi oss ner i skräddarställning på golvet. Det finns bara en meny, men den innehåller en faslig massa olika rätter. "Vad vackert upplagd maten är" konstaterar jag för att lätta upp stämningen. Glenning kontrar blixtsnabbt: "jag tycker nog den gör sig bäst på vykort" och någon drar sig till minnes en dekal med ordspråket "real men don`t eat sushi". Efter ett antal likasmakande exotiska rätter ger vi upp, men det tar en bra stund för tvåmetersmannen Glenning att veckla ut sig efter att ha suttit hopvikt som ett gem under ett par timmar.
Men vi behöver inte gå till sängs hungriga. Utanför hotellet, strategiskt placerad för utsvultna västerlänningar, hittar vi McDonalds. Menyn har bilder på olika rätter - här kan det omöjligt gå fel. Vi tuggar och njuter under tystnad. Vad vi hade lärt oss av veckan i Japan? Jo, att man ska akta sig för vattensprutade toaletter, produkterna på hjul är för det mesta av högsta klass och deras effektiva bilbyggarteknik är på många sätt världsledande. Lämnar man sedan det kulinariska till snabbmatkedjorna från väst så är framgången given!
Carl-Ingemar Perstad
Spolad av Honda
Oj, vad jag fick på nöten efter min förra krönika där jag lite skämtsamt undrade när japanerna ska bli så civiliserade att dom slutar äta rå fisk med pinnar. En läsare frågar hur jag kan uttrycka mig så nedlåtande om ett folk som leder bilutvecklingen? Låt mig direkt säga att jag verkligen beundrar soluppgångens land och har besökt de flesta japanska biltillverkarna, ofta tillsammans med kollegan Christer Glenning. Tro mig - de är inte bara civiliserade. De är före sin tid!
Foto:
