Jag har blivit med elhybrid. En röd liten pärla som vid gynnsamma väderförhållanden tar mig de fem milen fram och tillbaka till jobbet på el. 

Vid ogynnsamma förhållanden blir det bara knappt fyra mil.

Men inte bara de yttre omständigheterna avgör hur länge eldriften räcker, utan väldigt mycket min egen körstil. Jag har gått och blivit en väglus.

Via en mätare ser jag exakt hur mycket el som går åt och hur mycket jag sparar in om jag kör på "rätt" sätt och därmed laddar batteriet.

Hej då snabba inbromsningar. Hej då snabba accelerationer. Hej då onödiga omkörningar. Nu är det utdragen motorbroms som gäller och kör jag på rätt sätt kan jag kamma hem flera gratiskilometrar.

Detta kräver sin kvinna kan jag säga. I stadstrafik håller jag noga koll på om jag har en bil bakom när jag närmar mig rödljus. Om inte släpper jag gasen och låter bilen i sakta mak rulla sig fram.

På vägen hem har jag en fantastisk, lång nedförsbacke där jag kan få ihop två kilometer om jag låter bilen motorbromsa sig hela vägen nedför den.

Men eftersom det är en 70-väg förutsätter det att jag inte har bilar bakom. Det i sin tur gör att jag kör långsammare än 70 före backen, så att de bakom mig ska köra om.

Ja ni hör, det är en hel vetenskap detta. Men kul! Som att spela ett spel och se vem som vinner. Och den miljösnällare körstilen sitter liksom kvar, även när bilen går över på bensin.

På ett område är bilen och jag inte kompatibla. Den kvinnliga rösten i bilen skulle jag gärna vara utan. Hon är väldigt storstadsorienterad och fin i kanten.

Vad är poängen med att jag, varje dag jag svänger in på vägen där jag bor på vischan, ska tvingas höra ett släpande "Se upp. Oasfalterad väg"?

Som om jag inte redan vet det och exakt vad är det jag ska se upp för? Den stora älgvandringen? Ett skogsrå? Förlupna jakthundar? Vilsna byfånar? Faktum är att hon påstår att även en del asfalterade vägar är oasfalterade. Kanske är de för ojämna i hennes smak.

Det komiska är att hon säger meningen helt utan dramatik och intonation, som om hon själv håller på att falla i koma – eller vill försätta föraren i djuphypnos. Se uuupp . . . oasfalterad väääg.

Kan man få henne omprogrammerad, tro? Så att hon säger: "Se upp! Motorväg!" Eller ännu hellre: "Se upp! En hjort!"

Kanske finns storstadsbruden att få som lantlolla i stället. Ett fruns med fötterna på jorden som ser, och varnar för, mer dramatiska omständigheter än lite grus i dojan.