På midsommarafton började jag prata med kvinnan på filten bredvid, i skuggan under trädet, medan dansen pågick runt stången. Hon var runt 45 och hade två barn, 3 och 6 år. Hon fick barn sent i livet, tänkte jag.
Det visade sig att hon och hennes man hade tre egna barn, utflugna sedan länge. Utöver dem hade de tagit hand om 37 fosterbarn. Det här var deras två sista.
Som jourfosterhem hade de mest tagit emot tonåringar, men även ett 1-årigt tvillingpar klockan tre på natten. En del hade stannat en kort tid, andra så länge att de blivit som deras egna barn.
3-åringen och 6-åringen ska de vara föräldrar åt tills de flyttar hemifrån.
Vilken otrolig insats. 40 barn!
Vid ett frukostbord i Leksand, på en folkhögskola förvandlad till bed & breakfast sommartid, berömde jag utsikten över Siljan inför paret bredvid. Jag hörde en brytning och frågade var de kom ifrån.
"München. Under våra semestrar här blev vi förälskade i Dalarna. Till slut ville vi inte åka hem. Så för fem år sedan flyttade vi hit med de tre barnen och båda fick jobb. "
Men vad hände? undrade jag.
"I det fina och dyra område vi bodde tänkte alla på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Vi har upptäckt att vi mår bättre av vackra omgivningar än av en fet plånbok."
Och sen fortsatte samtalet om stort och smått i någon halvtimme.
Svenskar är ensammast i världen och kallar småprat för "kallprat", innehållslöst och ytligt nonsens.
Engelsktalande säger det bra mycket trevligare "smalltalk".
Jag tror inte att man ska underskatta småpratet. Det må röra trivialiteter, men bildar ett kitt mellan människor.
Jag tänker på det när vi är i Danmark, eller Tyskland. Hur oerhört mycket bättre människor där är på att bekräfta sin omgivning, le och säga några vänliga ord.
Jag skyr påtvingat "cocktailmingelprat", men gillar att inleda småprat i vardagen, med dem som råkar befinna sig omkring mig.
Inte sällan når småpratet en djupare nivå, om händelser som påverkat en starkt – och plötsligt hittar man gemensamma nämnare och känner delaktighet.
Och att känna sig mindre ensam är inte att förakta i ett land där vi lever i mörker större delen av året, inomhus och kurande framför tv-apparater och mobiler.
Att då betrakta alla konversationer med okända som "kallprat" är ju inte riktigt klokt.
Det är något fint med att möta en främling, prata en stund och sedan aldrig mera ses.
Man delar en liten stund på jorden – och blir lite varmare efteråt.