Många känner igen sig i den ålderism som finns inom svenskt arbetsliv och som jag beskrivit i två krönikor.
"Vi är de moderna slavarna".
"Man betraktas som förbrukad fast man är mer flexibel än någonsin".
"Jag vet ett företag där man slutat anställa människor över 37 år".
"Jag har 17 år kvar att jobba till pension, men arbetsgivarnas bemötande får mig att känna mig som 80."
"Vissa teknikföretag tycks rädda för att anställa folk som kan jobba proaktivt, INNAN problemen uppstår."
Men alla håller inte med.
Jerker Dufwenbergs erfarenheter av 55 års jobbande går på tvärs med det jag beskrivit.
– Jag är 69 år, men har aldrig haft så mycket jobb, och jobbförfrågningar, sedan vi flyttade hem från Tyskland när jag var 55 år.
Jerker är civilingenjör, gick ut industriell ekonomilinje i Linköping 1977, och har huvudsakligen arbetat som konsult i Sverige, Japan och Tyskland.
– Mellan 55 och 65 hade jag sex olika jobb, samtliga byten initierade av mig. Och jag hade inga problem, att via kontakter/gamla kollegor, hitta nytt. Jag gick formellt i pension när jag var knappt 66. Men därefter har jag jobbat två vintrar som konsult, hos gamla arbetsgivare som kände att de behövde min erfarenhet.
Vad kan svensk ålderism bero på?
– Självklart skiljer sig olika branscher åt, men jag kan absolut märka att synen på äldre är en annan utomlands. Man har respekt för äldre. Dessutom är generationsboenden vanligt till skillnad från i Sverige, där staten på 60-talet tog över ansvaret för barn och gamla.
– Familjesamarbete över generationer har försvunnit och bidragit till att unga inte ser värdet av äldre i samma utsträckning som utomlands. Man träffas ju knappt. Ändå är Sverige är ett av de bästa länderna man kan bo i.
Är det slutjobbat för din del nu?
– Njae, vill någon ha mig som konsult under vintermånaderna när jag ändå inte kan spela golf – och på halvtid – så kan jag vara intresserad.
72-årige Bo Lövgren i Motala har också andra erfarenheter. Han har haft samma jobb som systemingenjör i 50 år och arbetar alltjämt. Först med undervattensteknik på Torpedverkstaden i Motala, nu huvudsakligen stationerad på Saab Dyanamics i Linköping.
Han är timanställd och jobbar ungefär 70 procent.
– För egen del känner jag inga som helst problem med att hitta intressanta arbetsuppgifter och uppskattning för vad jag gör, även efter fyllda 72. Ett av de större problemen på arbetsmarknaden tror jag är ålder och erfarenhet hos HR-personalen.
Hur menar du?
– De flesta av dem är relativt unga och letar då gärna efter egenskaper som är karaktäristiska för just unga, medan de glömmer möjligheten att också ta vara på lång erfarenhet. Varje större företag borde ha åtminstone en HR-ansvarig som är över 60.
– Men jag tror också att facket kan vara en bromskloss för äldre. Å ena sidan ska de tillgodose medlemmarnas intressen, å andra sidan se till att yngre kommer in. Ur det perspektivet vill man inte behålla gamla stofiler hur länge som helst.
– Mina arbetsuppgifter är relativt ovanliga och det finns inte tillräckligt många yngre att fylla på med.Det gör att jag får arbeta en hel del som mentor, vilket är roligt.
Finns det människor som höjer på ögonbrynen över att du är kvar?
– Ja, vissa kolleger som jag inte träffar så ofta. När vi ses igen kan de undra lite över att jag är kvar. Många andra går ju gladeligen i pension så fort möjligheten ges.
Hur länge ska du fortsätta?
– Tills jag inte orkar längre eller till jag börjar tycka att det är tråkigt. Min fru är pensionär och tycker det är ganska skönt med den egentid hon får av att jag jobbar.
En annan man säger:
– Jag är 61 år och har precis fått nytt jobb i Linköping. Jag har arbetat i Stockholm under de sista sex åren men har tröttnat på att dagpendla. Sökte jobbet på annons och efter två intervjuer blev jag erbjuden arbetet. Dock ska det nämnas att de sökte en ”senior”person. Börjar mitt nya arbete i augusti.
Hur livets olika avslut blir betyder allt för den efterföljande känslan. Oavsett om det handlar om en kärleksrelation eller ett yrkesliv. Jobbkapitlet är ett av de längsta i en människas liv och hur det ändas är förstås betydelsefullt.
Att få avsluta sitt yrkesliv som en "senior" och kanske vara mentor till yngre människor gällande det man är bra på, just för att man jobbat så länge.
Låter inte det som en vettig – och värdig – avslutning på ett långt yrkesliv?