Jag vaknade mitt i natten mellan måndag och tisdag. Kände mig pigg och som vanligt när jag vaknar på det sättet, var det fullmåne.
Skrollade lite på mobilen och nåddes av ett både sorgligt och befriande besked. Äntligen hade han fått som han länge velat. Äntligen hade han, med en läkares hjälp, fått dö.
Jag har skrivit om Björn Natthiko Lindeblad tidigare.
Mannen som lämnade en finanskarriär, gav bort allt han ägde och blev buddhistmunk i 17 år innan han återvände till Sverige och "civilisationen". Som öppet berättat om sin ALS-sjukdom, gjort två sommarprat och gett ut den hyllade självbiografin "Jag kan ha fel".
Under fullmånenatten lade någon ut Björns sista, förproducerade, hälsning på Facebook:
"Om du läser det här, så har jag gått ur tiden. Det skedde mitt på dagen, den 17 januari, i norra Halland, och jag var omgiven av nära och kära. Jag svalde ett glas smoothie med det gängse preparatet, och somnade sedan lugnt och stilla in. Utan rädsla eller tvekan."
Han lämnade livet på "Blue Monday", den tredje måndagen i januari, som fått epitetet "årets mest deprimerande dag", men han fick som han ville.
Ingen okänd människa har berört mig lika mycket som Björn och jag tänker ofta på hans boktitel "Jag kan ha fel".
Sociala medier har spätt på polariseringen. Ingen provar längre en tanke, alla är redan tvärsäkra på sin ståndpunkt. Oavsett vad det handlar om. Och så är ställningskriget igång.
Kanske ser vi resultatet av 80-talets "tro och satsa på dig själv". Vi har fler självhjälpsböcker än omikronsmittade om hur vi ska leva våra liv, bli helare och lyckligare. Tro på oss själva.
Bygg självförtroende!
Bli framgångsrik!
Den som tvekar eller tvivlar anses svag, svajig och opålitlig.
Därför älskar jag "Jag kan ha fel". Här dikteras ingenting, här höjs inga pekpinnar. Björn berättar om sin egen tvekan i livet, vad som gjort honom gott och ont.
Bara så.
Genom sin biografi och sina sommarprat har han hållit läsare och lyssnare i handen. Klappat oss på kinden och tröstat oss för våra mindre lyckade livsval och tillkortakommanden.
Att emellanåt tveka och tvivla är mänskligt.
Björn lärde sig fokusera på det icke-materialistiska och koncentrerade sig på det lilla (= det stora) i livet.
Därtill hade han självdistans och var väldigt rolig. Öppen för nya sätt att betrakta tillvaron, utom när han möttes av de tvärsäkra. För dem hade han inget till övers.
Vila i frid, Björn.
Aldrig har världen varit i större behov av sådana som du.