Det finns en del högt uppsatta myndighetspersoner som ofta syns i tv och som har märkliga saker för sig.
Jag hör inte ett ord av vad de säger. Allt jag ser är deras tics i form av ansiktsryckningar och jag begriper inte varför ingen i deras närmsta krets av ren välvilja gör dem uppmärksamma på dem. Så att de kan träna bort dem.
Men de kanske inte kan det, förresten. På Vårdguiden.se läser jag: "Tics är plötsliga ljud eller rörelser som är svåra att hålla tillbaka. Oftast är de ofrivilliga, men ibland kan de delvis kontrolleras med viljan." Aha.
Jag gillar tics. De är särdrag som skiljer oss från massan, precis som en leverfläck mitt på nästippen, konstiga snörpningar med munnen eller en udda gångstil.
Gud, så tråkigt om det inte fanns några utmärkande kännetecken eller personliga egenheter. Så enahanda och trist. Så intetsägande och dött.
Men självklart inser jag att de kan var ett stort problem också, om man inte alls kan kontrollera dem.
Själv har jag många tics, det ena mer löjeväckande än det andra.
Med åren har jag lärt mig att om inte sluta med dem, så åtminstone kontrollera dem. Överge dem helt skulle jag nog inte klara, men jag har en tydlig strategi.
Jag gör dem i smyg, när ingen annan är i närheten, eller på mina ensamma promenader på vischan. Förutom en – papiljottgesten – den gör jag utanför jobbets entré varje morgon. Här har ni mina tics:
Ögonknip. Hårt, snabbt och flera gånger med båda ögonen. Opraktiskt eftersom jag förutom att se knäpp ut får mascara under ögonen. Jag gör dem i smyg, utom när jag dricker vin, för då glömmer jag bort att kontrollera mig.
Armböj. Böjer vänsterarmen maximalt och trycker till. Varför? Tja, det känns skönt bara.
Hoppsasteg. När jag går – och ingen ser – hoppar jag till med vänsterbenet då och då. Alltid vänster, tveksamt om jag ens tekniskt klarar det med höger. Skulle lätt kvala in till Monty Pythons "silly walks"-parad. En förborgad livshemlighet – fram till nu.
Papiljottgest. Min lugg är krullig och därför blöter jag den och sätter i en jättestor rosa papiljott varje morgon. (Om du är man och inte begriper, be någon kvinna i din närhet förklara). Jag bär den i bilen under halvtimmen det tar till jobbet. En gång glömde jag den och möttes av en leende receptionist. Så nu tar jag mig, reflexmässigt och bokstavligt, för pannan ett par meter före jobbentrén för att förvissa mig om att det inte sitter en rosa papiljott kvar där.
Spegelsmajl. Kanske inget tics, men jag flinar upp mig varje gång jag ser mig i en spegel. Man ser aningen bättre ut när hänget dras upp lite. Ystra dagar lägger jag till en flirt.
Gubbens ljudtics är inget för kvackelmagade. Han harklar sig hårt och högt långt bak i svalget och det låter som om han ska kräkas upp middagen. Minst. Efter mitt klagande höll han upp under något halvår, men började sen igen.
Han påstår att det är för att det kliar i halsen, men jag vet att det är lögn. Ljudet betyder "så det så", "inte fan vet jag" eller "slutdiskuterat".
Under läkarutbildningens analyserande egenterapi, mitt i den freudianska eran på 70-talet, påstod den piprökande nestorn psykiatriprofessor Gert Wretmark att Gubbens snorkande handlade om en "abortiv gråt". Innebörden är lite oklar, men Gubben "gråter" än.
Hans karriär i en radiostudio hade blivit mycket kort.
Ps. Har du några tics? Mejla mig och berätta. Fullständig diskretion utlovas.