Då skulle sociala medier vara den mest effektiva psykoterapeuten i världen.

Andras misslyckanden, tillkortakommanden, klavertramp, sorger och besvikelser skulle få människor att inse att de inte alls är mer misslyckade, ensamma eller mer värdelösa än människor i gemen.

Men vi kämpar på för att upprätthålla bilden av lycka och kontroll, även när allt omkring rämnar.

Det är förfärligt sorgligt.

Äldres uppdateringar på Facebook är ofta en kavalkad av lyckade odlingsprojekt, prunkande pelargoner, fantastiska parmiddagar, underbara barnbarn, angenäma resor, allt igenom lyckade släktsammankomster och utomordentliga excesser vid spisen.

Och sånt finns ju i livet för de lyckligt lottade, men inte bara! 

På de ungas arenor, som Snapchat och Tiktok, frodas mobbning, skeva normer och kroppshets.

Och nu har AI klivit in på arenan.

Sociala medier fylls av AI-genererade bilder och annan fejk från krigsområden. Filmer som påstås visa hemska övergrepp, för att strax därpå avfärdas som falska. Snart är det lika många som strider vid tangentborden som på marken.

Som om verkligheten inte vore hemsk nog ändå.

Vad vågar man ens tro på i flödet av propaganda i en allt mer polariserad tid? 

Kriget i Ukraina. Kriget i Gaza. Det kriminella gängvåldet här hemma. Den växande antisemitismen och på toppen klimatkrisen.

Har det någonsin under min levnad känts så ödesdigert? 

Nej.

"Kalla kriget" under uppväxten ter sig som en västanfläkt i jämförelse.

Jag är en inbiten nyhetsknarkare, men måste ta itu med mitt missbruk, bestående av att hålla mig uppdaterad om vad som händer – i min närhet och i vår omvärld – dagarna i ända.

Jag måste bli bättre på att fly för att skallen inte ska fatta eld och livsmodet sjunka till botten.

Just nu består min flykt av att resa från nutid till dåtid.

• "Historien om Sverige, från istiden till våra dagar" i SVT bådar gott. I första avsnittet är både Bergsrondellen i Linköping och Motala ström med!

• Netflixserien "Life on our planet" av Steven Spielberg och berättad av Morgan Freeman, fokuserar på den evolutionära historien om de olika former av komplext liv som fötts – och utplånats – på jorden under miljarder år.

Om de återkommande massutrotningarna då 75 procent av alla arter dör, hur allt börjar om igen miljoner år senare och nya livsformer spirar.

Den invasiva arten människa är knappt en parentes i planetens historia, inte en piss i Mississippi.

Det kanske låter dystopiskt i överkant, men jag finner det trösterikt.