I början av sjuttiotalet kom en period när amerikanska myndigheter skärpte säkerhetskraven. Många med mig befarade att det skulle betyda slutet för den öppna bilen, men de tyska ingenjörerna antog utmaningen och 350SL klarade alla krocktester med glans innan den debuterade på bilsalongen i Genève 1971. Den förstärkta konstruktionen fick smeknamnet "Der Panzerwagen" och viktökningen gjorde att en sexa var utesluten på den viktiga USA-marknaden. Därför hade modellen försetts med en pigg V8 på 225 hästar inför lanseringen i staterna 1973 och namnet blev 450SL.
Hardtopen gjordes avtagbar, men för att klara konststycket att lyfta av det otympliga taket utan att repa lacken krävdes minst två muskelstarka personer eller en vinsch i garagetaket. Suffletten var manuell, men kunde enkelt fällas upp på några sekunder om man överraskades av regn. Än i dag ser man välskötta exemplar av 450SL på de amerikanska vägarna och kanske är det inte så märkligt. Modellen var så fulländad vid lanseringen att den hängde med i arton år, vilket är snudd på rekord i bilbranschen.
Efter ett uppehåll på tjugo år kommer i höst nyinspelade Dallasavsnitt i TV. Jag kommer att bänka mig för att se om åren satt sina spår hos Pamela Ewing och framförallt på hennes röda 450SL som en gång i tiden väckte mitt habegär. Att jag också haft tillfälle att provligga Sue Ellens säng på inspelningsplatsen Southfolk är en helt annan historia?
Buick Roadmaster är en annan bil som gjort ett bestående intryck på mig. Roadmaster är ju ett klassiskt Buicknamn och modellen lever verkligen upp till namnet "vägarnas herre". Den åttasitsiga kombin var den sista fullstora herrgårdsvagnen som tillverkades i USA. Med en matchvikt på över två ton och närmare sex meter mellan stötfångarna är det lätt att imponeras. Trots yttermåtten är den lättkörd som en småbil, men pass upp om du har anlag för åksjuka. Jättekarossen gungar och tycks aldrig riktigt stanna upp. Jättesoffan fram rymmer lätt tre vuxna medan baksätet är stort nog för en kvartersfest och i bagagerummet får man nästan plats med en småbil.
Jänkaren är pampig till max och den femton år gamla Roadmaster jag fastnade för hade träpaneler längs karossidorna. Nåja, imitationen var gjord i vinyl och plast men på håll såg det riktigt äkta ut. I mitten på nittiotalet fick jänkarna för sig att det inte var fint nog att åka kombi och över en natt upphörde efterfrågan och stadsjeeparna tog över. Buick Roadmaster Estate Wagon blev den absolut sista av de absolut största på de amerikanska vägarna.
Min tredje kärlek på hjul byggs inte heller längre. Commander var det imponerande modellnamnet på Jeepkoncernens största modell. HEMI-motorn på 326 hästar mullrade gott medan karossen hade drag av den hyllade Willysjeepen som bidrog till de allierades seger under andra världskriget. Framförallt var bilen praktisk men den kantiga retro-looken ansågs hopplöst ute och modellen blev tyvärr lika kortlivad vid makten som en del amerikanska presidenter, men än finns det hopp. Jeeps vd Sergio Marchionne vill nämligen återupprätta Commanders heder och aviserar en ny "befälhavare" redan nästa år. Givakt, manöver - snart är väntan över!
Tre rullande kärlekar
Jag minns första gången mina ögon fastnade på en Mercedes 450SL. Vid ratten i den röda cabben satt Pamela Ewing och jag följde varje avsnitt av TV-såpan Dallas för att få en glimt av den linjesköna tysken som i mina ögon utstrålade både sportighet och elegans. Många år senare rattar jag min egen 450SL, av samma årsmodell, på de slingrande gatorna genom Hollywood. Av alla bilar jag kört är den klassiska Mercacabben en av få som fortfarande får mitt bilhjärta att slå lite fortare.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
