Redan efter den första nyhetsflashen börjar spekulationerna på sociala medier. Var det så klokt att låta henne gå ensam ett par hundra meter från skolbussens hållplats till hemmet?
På bara en generation har amerikanska barns vardag begränsats radikalt. Medan min man som barn gick ut på morgonen och dök upp lagom till middag vet vi var våra döttrar befinner sig i stort sett varje minut. Min man minns frihet och äventyr. Han minns den döda katten som han hittade när han lekte ensam i skogen, pinnarna som kan kastade mot rivaliserande pojkgänget, godiset som han köpte efter att ha stuckit ut med kompisar.
Nu agerar han liksom hela vår föräldrageneration som om värsta tänkbara scenario är det mest sannolika. Vilken cocktail av omständigheter som fört oss hit, som gjort oss så oändligt rädda och överbeskyddande, är svår att riktigt sätta fingret på.
Men det har gått så långt att det finns exempel där föräldrar som medvetet gått mot strömmen och låtit sina barn gå själva till lekplatsen arresterats eller fått besök av socialtjänsten. Skräcken drivs av rapporter såsom Charlotte Moccias öde som ändå är så ovanligt att polischefen under sina 30 år i yrket aldrig varit med om något liknande.
Kanske var hennes korta promenad mellan skolbussen och hemmet ett litet steg mot oberoende, ett försök från föräldrarna att släppa på tyglarna, att bygga mod och självkänsla. Miljontals barn gör samma sak varje dag. Vad skulle kunna hända?
På eftermiddagen den 15 januari tjuter det till i våra mobiltelefoner. Det är en Amber Alert, ett akut meddelande som utfärdas av polisen när ett barn bortförts (ofta i samband med vårdnadstvister) och bedöms vara i livsfara. Döpt efter Amber Hagerman, en nioåring som kidnappades och mördades i Texas 1996. Meddelandet är ett effektivt sätt att få allmänhetens uppmärksamhet. I ett slag letar hela Massachusetts där vi bor efter Charlotte Moccia och den blå Hondan.
Sent samma kväll får ett par syn på just en sådan bil. En lockig kalufs skymtar i baksätet. De tar upp jakten, i hård trafik, mot rödljus. På motorvägen mot Boston får polisen till slut stopp på färden. Vid ratten sitter en 24-årig man, i dörren ligger en kniv, i baksätet sitter Charlotte Moccia, oskadd. Och en video från hennes hus fångar i samma stund pappans vrål och mammans gråt och vännernas jubel.
Hur ska vi någonsin våga släppa våra barn ur sikte?
Ulrika G. Gerth bor i USA och nås på ulrikag@gmail.com.