Över hela världen demonstrerar människor för politiska förändringar, mänskliga rättigheter och klimatet. Men svenskarna är inte längre ett demonstrerande folk. Tycker vi att vi lever i ett fullbordat land?

När barnen på förskolan Lekladan i Tokarp skulle arbeta med utrotningshotade djur så valde de havssköldpaddan. De läste om hur de lever och vad som hotar dem. De deltog i skräpplockardagar, för skräp kan hamna i haven och skada djuren. För några veckor sedan ordnade de en demonstration och tågade runt i samhället med plakat. Rädda haven!

Vad säger man? Länge leve den svenska förskolan som fostrar våra barn till ansvarstagande och engagerade människor! När barnen går med plakat blir de en del av en lång svensk historia av fredliga demonstrationer. Nästan alla stora samhällsomvandlingar har föregåtts av att människor har demonstrerat, för rösträtt, rimligare arbetsvillkor eller hbtq-personers rättigheter. Rätten att demonstrera när man anser att politikerna har svikit anses så viktig att den står i grundlagen.

Människor demonstrerar ständigt och överallt i världen. Just nu pågår stora politiska protester i Sudan och Hongkong. På många platser är det kvinnor som demonstrerar mot våldtäkter, barnäktenskap och förtryckande familjestrukturer. I den indiska delstaten Kerala bildade nyligen hundratusentals kvinnor en 62 mil lång mänsklig kedja i protest mot att kvinnor menstruerande ålder inte får tillträde till vissa heliga platser.

Men Sverige tycks vara ett undantag. I mars demonstrerade 1,4 miljoner skolelever i mer än 2 000 städer över hela världen med krav på att politikerna ska agera mer kraftfullt för att stoppa klimatförändringarna. I svenska städer var demonstrationerna däremot mycket blygsamma. I Linköping samlades bara ett fåtal ungdomar utanför stadshuset på fredagarna.

För mig är det provocerade. Greta Thunberg har inspirerat till demonstrationer i tusentals städer men i hennes hemland orkar de unga inte ta sig loss från mobilerna ens när deras framtid är i fara. Undersökningar visar att många unga oroar sig för klimatet och skolan lär dem vikten av att arbeta politiskt och göra sina röster hörda. Ändå förblir de allra flesta tysta.

Det finns en självklar invändning: Man måste inte protestera med slagord och plakat, dagens unga är kanske mera engagerade än någonsin men de kanaliserar det på internet. Metoo-kampanjen engagerade massor av kvinnor och den fördes på sociala medier, inte på gator och torg.

Men faktum kvarstår, svenskarna tycks inte längre vara ett demonstrerande folk och man kan fråga sig varför. Har vi fått det så bra att vi tappat bort engagemanget i det stora frågorna?

Det finns sannerligen orättvisor att kämpa mot även i dag. Svenska politiker har skapat ett samhälle med snabbt ökande ekonomiska klyftor. Sverige har dragits isär så att låginkomsttagarna och den välbärgade medelklassen lever i skilda världar med allt mindre förståelse för varandra. Skillnaden i medellivslängd mellan låg- och högutbildade har ökat (!) på senare år. Det är en enorm samhällsomvandling som högernationalisterna vill få oss att tro beror på invandringen. De får allt mer gehör för sitt vi-och-dom-tänkande och arbetar dessutom målmedvetet för att urholka vårt lands största kvalitet, tilliten till varandra och till samhällets institutioner.

Ibland är jag rädd att vi svenskar har somnat in, utmattade av våra egna livsprojekt, och inte kommer att vakna förrän det är för sent. Demokratin kräver inte bara träget politiskt arbete utan även protester, demonstrationer och civil olydnad för att behålla sin kraft. ”No one is too small to make a difference” som titeln på boken med Greta Thunbergs samlade tal lyder.