"När du döptes och fick den Helige Andens gåva började du gå den väg som leder till evigt liv", står att läsa i bibliska texter. 

Men det finns en enklare och billigare väg till evigt liv. En väg som dessutom inte är så noga med om du råkar trilla av den smala stigen och drullar in på den breda vägen då och då.

En väg där du varken behöver tro på en högre makt, hålla dig till de tio budorden eller betala kyrkoskatt.

Facebook.

Här lever – om än inte frodas – människor i evinnerliga tider. Alla inlägg finns kvar och vi uppmanas gratulera dem på deras födelsedagar.

Och så är de i själva verket döda. Stendöda. Bortgångna. Saligen hemkallade.

Men hur fasen ska jag kunna veta det?

Efter att ha blivit skriftligen uppläxad ett par gånger ("Gittan är faktiskt död sedan tre år", "Har du inte hört att Göran fick en stroke förra månaden?") har jag slutat att slentriangratta ytligt bekanta på deras födelsedagar. 

I synnerhet om de är över 70. Man vet aldrig.

I takt med min egen ålder ökar ju risken för att den jag gratulerar med något hurtfriskt faktiskt inte alls fyller år, utan befinner sig på andra sidan. Andra sidan Facebook, vad som nu väntar där . . .

Den som har en helt öppen Facebooksida, där alla vänner kan göra synliga inlägg, lever extra farligt som död och kan indirekt bjuda sina närmsta på bryska upplevelser.

Tänk nu att den närmsta familjen sitter och sörjer en just bortgången, kär familjemedlem . . . och så plingar det till i den dödes mobil och på personens Facebooksida har någon skrivit: "Hej din gamla gamäng! Är du lika trögstartad som vanligt eller hänger du med på en öl ikväll?"

Många väljer att behålla döda anhörigas sidor och gör om dem till minneskonton. Det är fint, tycker jag, om sidan sköts – och det verkligen framgår att personen är död. Enklare att sköta än en gravplats dessutom.

Man kan också ställa in så att kontot tas bort permanent när någon informerar Facebook om din död. Alla dina meddelanden, foton, inlägg, kommentarer, reaktioner och information tas då bort från Facebook, permanent och omedelbart.

Men då får du ju inte evigt liv på internet förstås.

Själv kan jag inte tänka mig evigt liv på jorden. Däremot i cybervärlden.

Nu grunnar jag på min sista statusuppdatering som min Facebookkontaktperson (min dotter) kan lägga in när jag trillar av pinn.

Kanske den här: "Over and out. Hörs eventuellt i annan kanal". 

Eller: "Jag gjorde så gott jag kunde".

Vilken blir din?

Nytt avsnitt

Glennings gliringar, avsnitt 10: Snickrande män går in i väggen.