Jag sover tills jag vaknar och ligger kvar länge i sängen för att en timme senare kravla upp och villkorslöst placera min späda lekamen innanför duschdraperiet. Kallt och friskt vatten väcker hjärnan på allvar och efter det skuttar jag, medelst svanhopp, ut och sätter på mig morgonrocken. Jag läser morgontidningarna obefogat länge (det vill säga två gånger) för att jag kan och skummar sedan nyhetssajterna på mobilen medan jag äter rostat bröd, marmelad, ost, dricker kaffe och äppeljuice. Riktig frukost för en gång skull! ”Jag misstänker att det, i vissa länder, är nackskott i på att vara så här långsam” tänker jag och mumsar vidare på min frukost. Nå, jag har gjort ett aktivt val för att det ska vara så här sävligt. Jag bestämde mig redan i samma sekund när jag stämplade ut från mitt sista arbetspass att den här sommaren ska gå i lathetens och stillhetens tecken. I intet ska jag vara och förbli i hela fyra veckor!
Under dagen hinner jag företa mig en mängd högintressanta aktiviteter; fikar i en skogsglänta, tittar på ett kluster med kor som lojt betar i en hage, tar en respektfull omväg när en huggorm visar sig ligga och sola mitt på stigen, gullar hejdlöst med en fyrfota vän, leker riddare av Stora Fixar-orden och hjälper någon i min omedelbara närhet med ett mobilrelaterat problem samt hjälper en bålgeting att hitta ut från köket. Träffar goda vänner och både äter och dricker gott med midsommarsolen sakta går ner. Äventyren är så klart många och glädjen är omätbar. Jag gör inte för mycket den första semesterveckan; tar inga stora beslut eller går dit någon säger att jag ska gå. Inga telefoner som ringer och inga som helst viktiga göromål som flåsar mig i nacken. I stället för att målmedvetet gå från punkt A till punkt B traskar jag runt tämligen planlöst i världen. Jag har inget större projekt som ska göras färdigt och jag bekymrar mig om just ingenting alls. Jag gör vad som faller mig in och ingen bestämmer över mig. Ingen som tycker till och ingen som säger emot.
Senare på eftermiddagen kontemplerar jag onödigt länge om det är dags att ta en joggingtur eller att dricka kaffe. Jag bestämmer mig för det senare och tar min tid. ”Lyxkaffe är poesi och kärlek på samma gång” tänker jag och fnissar dumt åt min egen kommentar för att sedan utstöta ett tämligen starkt ”aaaah” när livets dryg rutschar ner i strupen. Till slut plockar jag på mig mobilen, väljer omsorgsfullt både länge och väl bland spellistor och ljudböcker, fyller en vattenflaska, drar på mig löparskorna och helt kort därefter springer jag ut i den varma sommarnatten. Långt, långt bort springer jag till jag endast utgör en liten punkt långt bort i horisonten där ingen varken kan se eller nå mig. Långt bort från allt och alla. Precis som jag vill ha det.
En svag bris drar genom ekarnas grenar och den apelsinfärgade månen visar sitt mest fryntliga sommarnattsleende medan näktergalen sjunger sin melankoliska sång. En sång långt, långt borta men ändå nära. Mot månen, mot näktergalen, mot ekarna och vidare rakt in i evigheten!