”Social distansering” är på allas läppar. Jag tycker att det är ett både missvisande och otidsenligt uttryck.

Missvisande därför att det inte proklameras att vi ska sluta vara sociala, utan att vi skyddslösa inte ska komma varandra för nära rent fysiskt.

Otidsenligt därför att väldigt mycket av det sociala umgänget numera utspelar sig i sociala medier på nätet. Det skrivs i gruppchatter och pratas i videosamtal.

Och i de forumen går det att hosta den man pratar med rakt i ansiktet hur mycket som helst.

Jag tycker FYSISK distansering är mycket bättre, det säger vad det handlar om.

Jag tänker på dem som nu är tvingade till den här fysiska distanseringen, särskilt de äldre och i synnerhet de ensamstående.

Som är vana att krama om barn och barnbarn. Vana att få en klapp på kinden och vana att en liten parvel kryper upp i deras knä.

Och tänk de som inte ens har ett husdjur!

Det finns hur mycket forskning som helst om hur livgivande djur är för gamla. Hur suveräna de är för såväl den fysiska som psykiska hälsan. 

När forskare vid tre engelska universitet analyserade 17 internationella studier, om hur husdjur påverkar oss, såg man att djuren hade varit alldeles särskilt viktiga när djurägarna gått igenom en kris.

Och att inte veta när – eller om – man får en klapp på kinden igen är väl en kris? 

Katt- och hunduppfödare vittnar om att efterfrågan på husdjur har ökat under coronapandemin. Men att som äldre skaffa en hundvalp eller kattunge som behöver omvårdnad i 15-20 år är sällan ett alternativ.

Tur då att det finns djurhem med övergivna eller omhändertagna katter, varav många ofta är vana innekatter. 

Få ting är så rogivande och tröstande som att mötas av en glatt svansviftande bästis, eller att ha en spinnande pälshög vid sin sida.

Det bästa vore om någon driven företagare omedelbart börjar tillverka kram-skynken, som jag såg på Ekots Facebooksida den 12 maj.

En kanadensisk kvinna hade inte kramat sin mamma på flera månader. Men coronaviruset skulle inte få stoppa henne från att ge mamman en stor kram på mors dag.

Tillsammans med sin man hittade hon en lösning: ett lakanstort plastskynke som hängdes upp på en tvättlina i trädgården. På båda sidor skynket fanns två plastärmar, utformade som tuber, som kramarna stack in sina armar i. 

Sedan är det bara att kramas på.

Se klippet och bli varm i hjärtat.