Man kan tappa hår av alla möjliga orsaker. Kanske också av coronaviruset
Åtminstone är det tydligen fler än jag som tre–fyra månader efter bekräftad eller trolig covid-19 drabbats av mycket kraftigt håravfall.
Under åtta veckor förlorade jag tre fjärdedelar av mitt hår. Det märkliga är att förra veckan, när jag bestämde mig för att inte hymla om det längre och inte till varje pris försöka dölja håravfallet utan tvärtom skriva en krönika om det, så slutade det falla.
Nog är det intressant hur mycket i livets jämmerdal som handlar om ren och skär tillvänjning?
Från att ha tjutit en skvätt varje morgon när jag borstade håret och fick händerna fulla av stora hårbollar, tyckte jag efter ett tag att det här är ju inte så farligt. Och ingenting i jämförelse med att vara svårt sjuk.
Från att ha studsat över den nya spegelbilden, blev den till slut hemtam. Det är så här jag ser ut numera. Det är bara att gilla läget och hålla tummarna för att det kommer tillbaka.
Efter krönikan vet jag också att jag är långt ifrån ensam om att som kvinna tappa hår. Man hör inte om det så ofta, men kvinnligt håravfall är inte precis unikt. Ibland kommer det tillbaka, ibland inte.
Tack, kära läsare, för mejl fulla av värme och omtanke! Vad gjorde jag utan er?
Om jag får stubb ska jag skåla i champagne. Om inte finner jag tröst i att inte vara ensam. Ni är fler där ute.
För några år sedan intervjuade jag en kvinna vars son tagit sitt liv, ett trauma av en helt annan dimension än att förlora sitt hår. "Sorgen kommer jag aldrig ifrån, men jag måste försöka lära mig att leva med den, göra den någorlunda uthärdlig", sade hon. Kvinnan berättade att vändningen kom när hon bestämde sig för att börja berätta om det som hänt. Dela med sig av sin bottenlösa sorg till andra, både bekanta och obekanta.
Mängder av dittills okända människor slöt upp. Via stödföreningar, men också vilka människor som helst, i hennes omgivning. Hon fick kontakt med andra kvinnor som gick igenom samma sak och de kunde stötta varandra i sorgen.
Kom att bli varandras livlinor och evigt förtrogna.
För så är det ju. Vilken oro vi än brottas med, har andra haft samma oro.
Vilken djävulskap vi än går igenom, har andra gått igenom samma djävulskap.
Vi är inte ensamma. Aldrig någonsin.
