Jag är som en äggsjuk höna. Orolig och rastlös. Vankar av och an utanför hönshuset.
Allt jag vill är att gå in och titta till ruvande Möss-Berta (hon heter så för att det ser ut som om hon har en vit pälsmössa på huvudet). Samtidigt får jag inte störa henne för mycket. En höna som blir irriterad kan överge sina ägg.
Varje gång jag öppnar dörren till hönshuset har jag hjärtat lite i halsgropen. Tänk om hon har slutat ruva och övergett äggen. Tänk om de är alldeles kalla!
I söndags var jag extra stirrig för då hade hon legat på ägg i 21 dagar, så länge som en höna normalt ruvar.
Men den första veckan ruvade hon ju åtta obefruktade ägg, visade det sig när min granne, hönsmentor och "barnmorska" Vanessa lyste dem. Så hon for hem till sin stora flock, hämtade åtta befruktade ägg och petade in dem under Möss-Berta.
Skulle hon ge upp nu, när det trots "fullgången tid" inte kom några kycklingar?
Men hon låg kvar, tack och lov. På söndag är det dags. Då har hon legat i redet i totalt fyra veckor.
Det är fascinerande att följa en hönsmamma.
De är så stoiska under ruvandet. Som i trans. Trots att Möss-Berta är en ganska liten höna har hon liksom flutit ut, blivit jättebred och fyller upp hela redet.
Jag vet att hon går upp och äter och dricker ibland, men under den korta tiden hinner inte äggen kallna.
Ibland hoppar hon upp på fönsterbrädan och tittar ut på den övriga flocken i rastgården utomhus, som om hon vill förvissa sig om att de finns kvar.
Vi fick slänga ut dem eftersom de andra hönsen också ville ha sina ägg ruvade och lade sig på Möss-Berta när de skulle värpa varpå den ömma blivande modern blev väldigt irriterad. Det var totalkaos.
Redan i dag kan det hända grejer. Det är nu, runt dag 17–18, som något helt fantastiskt sker. Det börjar pipa inne i äggen! Kycklingen har då haft hål på hinnan innanför skalet och andas luften som finns i luftbubblan där.
Att picka sig ut är ett mödosamt arbete som tar runt tre dagar.
Under tiden "pratar" hönsmamman med sina kycklingar där inne i äggen. Hon kluckar på ett alldeles särskilt vis, för att uppmuntra dem att kämpa på.
Jag var ingen överbeskyddande kycklingmamma till mina egna barn, men inser att jag är på god väg att bli det nu.
Eller kycklingmormor då.
Eller är det inte ett dugg överdrivet att önska sig en övervakningskamera, kopplad till en app i mobilen, så att jag kan titta till dunbollarna även på jobbet?