Det är lätt att känna maktlöshet när rapporter om hotade arter, smältande isar och värmeböljor översköljer oss.
Vad spelar det för roll vad jag gör, i det stora hela?
Men det finns ett område där det gör stor skillnad om vi ändrar vårt beteende på ett pyttelitet vis.
I vårt eget närområde.
Jag talar om gräs. Eller snarare gräsklippning. Eller mer exakt om att vi ska strunta i att klippa gräs.
Läget är dystert för landets – och världens – vildbin och humlor. Skälet är de stora förändringar som har gjorts i odlingslandskapet och att de blommande markerna blir allt färre. Marker som är livsviktiga för humlor och bin. Men i förlängningen även för oss själva.
En tredjedel av alla grödor som odlas till mat behöver pollineras av vilda eller odlade bin. Utan pollinatörer blir det mindre skördar, sämre utveckling och sämre smak på frukt, bär och nötter.
Det handlar inte bara om humlor och bin. Andra viktiga pollinatörer är fjärilar, blomflugor och skalbaggar.
Jag upptäckte att jag själv hade vissa luckor i mina kunskaper om blommor och bin och var tvungen att kolla upp det här.
Så nu kör vi en lite pollenskola:
Pollinering betyder att pollen flyttas från växtens ståndare till pistillen för att befrukta växtens fröämne. Det leder till att nya frön skapas som kan bli nya växter.
Nästan alla blomväxter behöver hjälp med pollinering från olika insekter, men några tar hjälp av vind eller vatten.
Bin besöker inte blommorna för att hjälpa till med pollineringen utan för att hämta mat. De lever av nektar och pollen från blommor på olika växter. Men eftersom pollen fastnar på dem är de i högsta grad viktiga i pollenförflyttandet.
Vi själva kan göra en insats för vår närmiljö. Gräsmattor är extremt artfattiga och varje gång vi kapar allt som kan utvecklas till vilda blommor minskar vi överlevnads-chanserna för pollinatörerna.
Jag har bestämt mig för att bli en pollendrottning, en kopplerska i naturens tjänst.
Ängs- och dikesblommor är det vackraste jag vet och nu ska en del av vår alldeles för stora trädgård bli en hemvist för hotade kryp.
Så här agerar en kopplerska i naturens tjänst:
Låt en del av gräsmattan bli äng. Kanske ett runt område mitt på. Låt blåklockor, prästkragar och mandelblom flytta in.
Sätt upp insektshotell. (Jag har två, men tycker de ser oroväckande öde ut. Kanske har jag satt dem för lågt och åt fel väderstreck?)
Var rädd om sandiga miljöer, där trivs småkrypen.
Satsa på växter som blommar hela säsongen. Såna gillar bin och fjärilar.
Det är något kvävande med övertuktad natur. Grödor i snörräta, militäriska rader med exakta avstånd mellan plantorna.
Det här maniska ansandet med klippare och trimmer på allt som sticker upp en smula, längs varenda kant, rabatt, grusgång och uteplats. Man blir ju helt blockerad i skallen av en trimmer i näven. Allt ska jämnas till eller tas bort. Allt!
Och så dessa stora, kala grä-ytor som bara används till . . . att klippa gräs på. Ökenlandskap utan annat liv än just perfekt gräs.
Nä, låt oss värna småkrypen.
Vildvuxet är vackert.