Sällan handlar det om hur människor har det – oftare om hur de tar det. Ju äldre jag blir desto mer tänker jag på vilka människor som ger energi, och vilka som tar.

Alla måste få vara gnälliga och missmodiga emellanåt, men det är de konstanta kverulanterna jag tänker på.

De friska men perspektivlösa som inte har någonting alls att klaga över, men som ideligen missunnsamt jämför sitt liv med dem som har det bättre. Aldrig med dem som har det sämre.

Apropå att inte se hur lyckligt lottad man är så finns det ett uttryck som jag tycker illa om: "Det går väl an att bli gammal om man bara får vara frisk".

Vilken käftsmäll mot alla kroniskt sjuka!

Viljan att vara frisk är densamma oavsett om man är 5, 17, 42 eller 85 år.

Många får aldrig chansen och är sjuka en stor del av sina liv. Vissa är det från födsel till död. Andras liv räknas i dagar.

Därför skaver det i mig när äldre människor säger "det går väl an att bli gammal . . . "

Att vi friska är tacksamma är det minsta vi kan göra mot dem som inte är det.

Den tyskafilosofen Wilhelm Schmid har skrivit en bok som heter "Konsten att bli gammal". En liten filosofisk pärla som utmanar synen på åldrandet

Problemet med åldrandet i modern tid är att det har kommit att betraktas som meningslöst, som en sjukdom som måste upptäckas i tid och bekämpas effektivt, tills den kan opereras bort, säger Schmid.

Men det är en olycklig missuppfattning.

"Åldrandet har en mening och vi måste lära oss att leva med åldrandeprocessen snarare än att försöka bekämpa den. Art of ageing istället för anti-ageing." Åldrandet som en konstart alltså.

Jag gillar det där och det finns två viktiga ord i sammanhanget. Förnöjsamhet och jämnmod.

Förnöjsamhet för att man har privilegiet att ha tak över huvudet, mat på bordet och fått ynnesten att passera 50. Känna tacksamhet över att ens kropp hängt med så länge och ha fördragsamhet med att den så sakteliga måste få tackla av. Att det är helt okej.

Jämnmod för att allt inte längre står på spel, erfarenheterna är större, bilden vidare och bedömningen av människor och ting mer träffsäker.

Livets verkliga käftsmällar vill vi inte återuppleva, men erfarenheterna de gav ska vi vårda.

Än så länge är jag vän med mitt åldrande. Jag går inte och längtar efter en ungdomstid som jag, när det begav sig, ändå inte hade förmåga att uppskatta.

Men för att känna förnöjsamhet måste jag städa omkring mig.

Mindre plats för ankare – mer plats för livbojar.

Har du passerat 50 och är hyfsat frisk?

Är dina närmsta det också?

Då så.

Sjung och dansa. Le och njut.

Du har dragit en av livets vinstlotter.

,