På ett ytligt plan kom semestern att handla om nya smaker. Till min förvåning började jag gilla saker som jag aldrig ägnat någon uppmärksamhet. Är inte det en smula märkligt när man har hängt med i 57 år?

Som saltlaktrits, äppelcidervinäger i ljummet (!) vatten, stjälkselleri, bloody mary, halloumi, fänkål och mintkolaglass med havssalt.

Bäst var ändå kombinationen gorgonzola, tryffelolja och valnötter. Det måste vara så nära Nirvana man kan komma.

På ett djupare plan kom semestern att handla om kära återseenden.

Dels av min syssling i Norrland som jag tappade bort efter en begravning 1995.

Sicken lirare! Kock och med adhd i kvadrat. Ett kringelikrokigt liv som till slut rätade upp sig. Nu är han i full färd med att skapa en vildmarkscamp granne med björnarna mitt ute i norrlandsskogen.

Dels av min gamla bästis som flyttade till Irland på 80-talet och som jag förlorade kontakten med under en tid då vi båda hade det kämpigt i våra liv och mer än fullt upp på var sitt håll, i var sitt land.

Det är ju då vännerna prövas, heter det, och efter en reunion vet vi att vi inte kommer att tappa bort varandra igen.

Efter någon timme bland de gröna Irlandskullarna kändes det som om vi sågs för ett kvartal sedan. Inte åtta år.

Är det en åldersgrej, att det känns så angeläget att försonas och sy ihop relationer som en gång var viktiga? Knyta ihop säcken medan tid är.

När jag hittade en bunt av hennes brev, skickade under en mångårig och intensiv brevvävling för tre decennier sedan, kändes det fullständigt orimligt att INTE återuppta en vänskap som var så stark under så stor del av mitt liv.

Så jag flög till henne och under otaliga timmar knöt vi samman då och nu, och såg somt i delvis nytt ljus. Konstaterade att vi till det yttre är två rätt härjade kvinnor som snart fyller 60, men inuti är samma barnsliga 25-30-åringar som fortfarande kallar fönsterkuvert för "vuxenpost", tjafsar om hennes usla och opassionerade matlagning och älskar att låta ögonen tåras under en snabb galopp.

I slutet av ledigheten, häromdagen, kom käftsmällen. Det bryska beskedet som förvandlade saker jag smågnölat över till fullständiga obetydligheter, inte ens värda att nämna vid namn.

En mångårig kollega och vän som jag umgicks mycket med under 90-talet, när våra barn var små, rycktes bort helt utan förvarning, i en tragisk olycka. Hon var med där vi döpte min förstfödda i hennes lilla hus på landet i Tidersrum 1994. Jag var med när hennes första barn, en adopterad pojke från Ryssland, kom till Sverige. Vi var med våra små i hennes torp på Öland. Vi delade kärleken till djur och gjorde flera reportage ihop innan hon slutade för att genomföra sin livsdröm fullt ut, att leva på en gård och arbeta för att bevara svenska lantraser.

Hon dog under ett aktiv liv mitt bland sina älskade djur.

Vid plötsliga dödsfall påminns vi om den sköra tråd vi kallar livet. Om hur det självklara i ett slag upphör att existera. Om hur själva marken under oss rycks undan. Om hur tillvaron ställs på ända.

Och så alla tankar i brutalitetens kölvatten. Om det djupt orättvisa livslotteriet och frågorna som kan skava, men som behöver ställas.

Gör jag det jag verkligen vill? Strävar jag efter att nå min dröm? Hjälper jag andra att nå sin?

Har jag förmåga att njuta av och känna förnöjsamhet med det jag har?

Har jag sagt till dem jag älskar hur mycket jag gör det?

Jag tror att min vän hade svarat ja på alla frågorna.