Som barn fastnade jag i ett cementrör. Jag och kompisen fick för oss att åla oss igenom röret och jag började. Det gick bra en bit, sedan satt jag fast.

Jag kom ur cementröret till slut, men i många år hade jag en mardröm där jag satt fast i olika gångar och prång och aldrig hittade en utgång.

Motsatsordet till cellskräck är torgskräck. Det hade jag aldrig trott att jag skulle drabbas av.

Inget är mysigare när man reser utomlands än att söka upp torg. Eller söka förresten, det behöver man ju inte göra. Torgen finns överallt.

Tänk Piazza del Campo i Siena. Det snäckformade torget där det två gånger varje år arrangeras hästkapplöpning och där den perfekta sluttningen gör att människor gärna ligger ned på torget, bredvid varandra och samtalar samtidigt som de blickar upp i skyn. Eller läser en bok.

Tänk Marknadstorget i hjärtat av gamla stan i Krakow. Europas största torg med saluhall/klädeshallar i mitten och mängder av serveringar.

Här händer alltid grejer. Gycklare och gatukonstnärer i en aldrig sinande ström. När vi satt där kom plötsligt flera hundra rullskridskoåkare och åkte runt saluhallen flera varv.

De stora städernas torg är pampiga och storslagna arenor fulla av liv. De är städernas hjärtan och det är här man vill vara, hit alla drar sig.

Men i de stora städerna utomlands, liksom i minsta by, finns också en helt annan typ av torg. De pyttesmå lugna oaserna, mer för återhämtning och njutning än storslagna upplevelser.

På minsta lilla yta klämmer man in ett par bord och några stolar på sneda kullerstenar och under ett lummigt träd.

Skitsamma att det lutar, borden måste pallas upp i hörnen av en trave servetter och man riskerar en fågelskit i skallen. Mysfaktorn är hög och precis så här vill människor ha det när de njuter av sin espresso eller ett glas vin.

Ombonat, skuggigt och lummigt. Lite snett och vint och buckligt och krokigt och oförutsägbart. Som livet självt.

I Sverige har många fina gamla torg drabbats av rivningshysteri. De har kalhuggits och förvandlats till stenöknar. Öde, livlösa ytor som framkallar torgskräck. Här är det liv endast under sommarmånaderna och erbjuds sittplatser bara om du väljer att konsumera mat eller dryck.

Men någon allmänn mötesplats, en plats man gärna vill vara på, är de inte.

De är för jämna, för symmetriska, för trädfria, för nakna. Ingenting lockar mig att vistas på dessa själlösa fyrkanter eller slå mig ned på en servering omgärdad av snörräta aluminiumstaket.

Det är som att försöka göra det mysigt mitt på en stormarknadsparkering efter stängning.

Så går det när det eftersträvansvärda är det sterila och fyrkantiga, eftersom det är lättskött, praktiskt och hygieniskt.

Så går det när minsta lilla pytteutservering kräver bygglov och omgärdas av rigorösa, enhetliga regler. Annars blir det rena vilda västern och så kan vi inte ha det.

Undrar vad den här bildliga och bokstavliga fyrkantigheten gör med oss.